Hatobjektet: Jag

I takt med att jag blir mera bekant med mammorna på de olika aktiviteterna vi går på med lillen, får jag höra historier om tappra mammor som klarar av vardagen med sjuka barn, drömmen om barn, missfall, sömnlösa nätter etc.. Jag är öppen med mitt liv, men samtidigt brukar jag inte börja med att berätta min egen livshistoria. Helt enkelt för att jag är från "den andra sidan". 

När jag blev gravid var det horribelt att berätta åt folk att naturen trängt på det här barnet åt oss. Jag kände sympati för mina vänner som drömde om gubbe och barn, men saknade båda. Här slank jag in på ett bananskal och stötte rakt in i kar och baby. Jag skämdes att jag blivit med barn när mina vänner så tappert försökte skaffa barn. Jag kände en hatblick av mina vänner som mist sitt barn och här funderade jag på om jag alls var redo att bli mamma. Hela världen var en bubbla där jag var en minoritet. Jag hade skuldkänslor för att "jag fick allt" och mina vänner blev utan eller fick kämpa mycket mera för att få samma. Ett liv, som jag inte önskade. Tänk er att få i gåva en Mariskooli, som "alla" tycker om eller dylikt. Man ger den som gåva för att "alla" vill ha dem framme i sitt hem. Jag tycker inte om Mariskooli och hoppas att jag aldrig finner en sådan i mitt hem. Så vid det skede var alla beslut dåliga. Skulle jag göra abort var jag en självisk skit som inte uppskattade gåvan och skulle jag föda barnet var jag en jävel som fick ett barn, trots att jag inte "förtjänade" det. 

Jag har inte ångrat en minut beslutet att behålla den lilla härliga tösen. Jag saknar inte heller mitt tidigare liv. Jag har anpassat mig. Lycklig är jag också såhär. 

Nu när vi har barn har vi en som sover gott, äter bra, skriker sällan, rör på sig, växer i bra takt. Under familjecaféerna har jag inget att klaga över och jag har igen sjunkit in i en obekväm zon. Jag är lycklig med mitt liv, men det känns fel att flagga om det. Eller är det? Varför ska jag hålla tyst om att vi samarbetar bra med min man? Varför ska jag hålla undan att förlossningen inte var så farlig och horror som man ibland inbillar sig? Varför ska jag skämmas för att jag längtar tillbaka till arbetslivet? Varför får inte jag vara energisk och frisk helt enkelt? 

När mina vänner brukar berätta om sina krämpor passar jag på att klämma in en "Tack, jag har det riktigt bra"-kommentar. För att jag har det bra. Och tänker inte sticka det under stolen eller sopa min lyckliga tillvaro under mattan. Det handlar inte om att jag skulle tycka att jag är en bättre mamma, men det är svårt att uttrycka sig att man är nöjd utan att fundera om något uppfattar det "fel". Jag vill ju inte låta egenkär och stor på mig. Jag är precis som ni, men med mitt eget liv som passar mig.  

MhFh