Karriärsugen (läs utmattad) mamma, som gillar att pyssla och baka. Livsfilosof med många idéer. Energisk livsnjutare. Grubblare i allra högsta grad. Inredningsintresserad snåljåp. Städivrig mångsysslare.

måndag 11 juni 2018

Egentiden som skild

Det är med drömmande ögon trötta mammor frågar mig alltid emellanåt vad kul vi hittar på med den bättre hälften när vi är på tumis. Den där egentiden vi har när barnen är hos deras pappa. Trötta mammors våta dröm; egentid.

Ja, nu är ju det faktiskt så att jag också är en trött mamma. I regel är det jag som vaknat med barnen om nätterna de senaste fyra åren (deras pappa hjälpte till det första året) så mitt svar är inget mer exotiskt än att jag sover. 90% av stunderna jag är utan barnen städar jag eller sover bort. Jag skulle gärna gå på teater, bio, konserter etc., men i regel är jag för trött för att släpa på rumpan någonstans. Vi köper hem lite god mat, lägger på en film och somnar på soffan. I dagsläget orkar jag inte ens länka runt gården för jag väntar för otåligt på att få sova. Knasigt eller hur?

Det positiva är att jag får fyra morgnar i månaden sova ut riktigt ordentligt. Jag kan vrida mig i sängen till kl. 11, äta sen frukost, ta en dusch och invänta barnen kl. 14. Mycket skönt. Jag vet ju också att den här perioden är omgående så nu lönar det sig att njuta av att få sova och sedan lägga fulla fokus på barnen när de är hemma. Som de flesta andra sakerna finns det ju även här en baksida. När kärnfamiljer delar på barnens uppmärksamhet 40/60, 50/50 med dagiset, delar vi skilda föräldrar denna tid på 4.  50% går till dagis och vi föräldrar får 25% var. Det finns alltid saker du inte får se eller uppleva fast du inte skulle vara upptagen eller vara på jobb. När barnen lär sig skriva, cykla, fyller år, klär ut sig till påskhäxor, går på kalas etc. Stunder som bara den ena får uppleva. Jag är tacksam för att jag får sova när det behövs, kan göra mina "egna grejer" och får inplanerad tumistid med honom, men man bör komma ihåg att denna egentid har ett hårt pris. All min egentid är tid bort från mina egna barn fast jag själv skulle vilja spendera tid med dem och uppleva saker tillsammans. Allting har sina sidor.

MhFh

onsdag 2 maj 2018

Ostkaka med tre sorters choklad


Nu ska jag dela med mig av något mumsigt. Den här kakan har blivit mer eller mindre en favorit i vårt hushåll och efter att ha testat många recept har vi lagt ihop vårt eget som innehåller massvis med grädde, mumsig choklad och ingen gelatin. Det är chokladen i sig som håller ihop kakan så räknar du lite fel gör det inget. Kakan blir ganska hög och mäktig, men otroligt läcker. Hoppas det smakar!


OSTKAKA MED TRE SORTERS CHOKLAD


BOTTEN
75 g mint-kex (Domino, Oreo eller dylik.)
50 g smör

FYLLNING
6 dl grädde
150 g mörk choklad (Brunberg)
150 g mjölkchoklad
150 g vitchoklad
3 askar (á 200g) färskost (naturell eller vanilj)
2 msk kaffe
1 msk mjölk


Lägg bakplåtspapper i en form Ø 23 cm emellan bottnet och löstagbara kanten. Krossa kexen i en matberedare. Smält smöret och blanda med kexsmulorna. Lägg blandningen på bottnet av formen.

Vispa grädden. Smält över vattenbad mörk-, mjölk- och vitchokladen i skilda skålar. Låt svalna aningen.

Blanda den mörka chokladen med en ask färskost. Blanda 1 msk kaffe i färskost-chokladblandningen. Lägg slutligen till 1/3 av vispgrädden. Lägg moussen i formen och gör smeten slät. Låt stelna i kyl så länge du förbereder mjölkchokladmoussen.

Förbered mjölkchokladmoussen på samma sätt som mörkchokladsmoussen. Lägg mjölkchokladmoussen i formen och gör ytan slät. Lägg in i kyl så länge du förbereder vitchokladmoussen.

Förbered vitchokladmoussen på samma sätt som de två tidigare men byt ut kaffet till varm mjölk. Lägg moussen i formen och gör ytan slät. Täck med plastfilm och låt ostkakan stelna till nästa dag.

Ta loss kakan från formen. Använd tex kniv som hjälp. Ifall kanterna blir mycket ojämna kan man göra dem släta med varmt vatten. Själv gillar jag det lite moussiga utseendet.

Garnera med smält choklad, kex, kakbitar eller annat gott. På bilden har jag använt mig av choklad med mint-smak. Vill man lyxa till det kan man smälta frysta jordgubbar och droppa av såsen vid sidan av kakan. Otroligt smarrigt fast jag själv säger det!

(Den som tittar riktigt noga ser att bottnet på kakbiten på bilden är ljust - detta beror på att vi testade en annan variant med choklad botten. Detta var ingen bra idé, håll er till original receptet istället :D)


MhFh

måndag 16 april 2018

Men men min bebis?

Det bästa beslutet jag tagit under hela min livstid är att tappa ner och i princip radera allting från min dag förutom mina döttrar. Sedan har jag sakta men säkert byggt upp relationen med vänner, dagis, jobbet, hemmet, allting som berör mig på något sätt. Jag har ännu många spännande personer jag ska ta upp kontakten med och upplevelser jag vill hinna med, men jag är betydligt mer harmonisk i kroppen. Det finns inte många måsten. Något som är så extremt viktigt med småbarn.

På tal om småbarn. Orsaken varför jag känner mig så otroligt skör idag är att min yngre dotter fyller 3. TRE ÅR! Liksom huxflux vart for den tiden?!? När den äldre fyllde tre var hon så otroligt goer och precis som sin syster är lillasyster minst lika rolig. Men när storasyster fyllde år fanns det ännu en bebis i huset. Nu slog det mig att lillasyster blir bara äldre och den söta bebisåldern är snart förbi. Nu börjar de vara stora flickor, som börjar kunna en hel del och man har djupare diskussioner med. Ändå känns det som om att jag inte hunnit med allt jag borde. Tusen frågor snurrar i huvudet. Har jag tagit dem tillräckligt till simhallen, är de för sena med att lära sig cykla, kommer de lära sig åka skidor innan skolan, har vi tillsammans åkt tillräckligt med rattkälke, har vi läst godnattsagor så att de har ett rikt ordförråd,  har jag varit närvaren som mamma? Har vi besökt alla femtioelva barnparker, förstår dom att världen är stor, men samtidigt så lite? Det känns ju ibland som att det är så otroligt mycket man ska hinna lära och se med dessa små. Främst av allt oroar jag mig för ifall jag lärt dem att klara sig i livet.

Mina döttrar får utbilda sig till vad de vill, flytta dit där de känner sig hemma och gå i kläder de tycker passar dem, men jag hoppas att jag kommer att hinna ge dem tillräckligt med vägkost så att de aldrig känner sig ensamma, behöver oroa sig för ifall de klarar sig eller gråta tårar för att någon annan dömer dem för de de är. För fakta är att det alltid kommer att finnas mänskor som både är elaka eller ha attitydsproblem. Det kan jag inte ta bort, men jag kan lära mina flickor att stå på sig och inte bry sig. Något som är så mycket enklare sagt än gjort. Men nog har det ju blivit människa av mig också, fast mamma varit duktig och både snurrat eget företag samt uppfostrat oss.

Det är en kul och fin dag idag, men samtidigt känner jag mig otroligt vemodig. Är vår bebisålder liksom förbi nu?

MhFh




onsdag 28 mars 2018

Födelsedagspresenter

Min förstfödda fyller 5 i maj. Fem! FEM ÅR! Jag kan knappt fatta att hon är så stor redan! Den yngre igen fyller 3. Så nu sitter jag och gnuggar mig i ögonen och skrapar mig i huvudet; vad ska jag hitta på till deras födelsedagar. Deras far med familj överöser dem med leksaker så jag försöker köpa kvalitet istället för kvantitet. Jag får tacka gudarna för att de är barn som uppskattar innehållet istället för mängder av paket för det gör det också roligare att skaffa något lite större och lite bättre. Som många vet fasar jag också för den dagen vi ska tömma huset så jag undviker att fylla huset mer.

Senaste år fick min förstfödda en cykel och en vattenflaska av mig till födelsedagen. Cykeln hittade jag begagnad, men den var i toppskick. Flickan hoppade av glädje och ville genast ut och testa den. Hon skulle nog cyklat hela sommaren, men det var lite problematiskt med en lillasyster som inte riktigt hängde med. Så nu tänkte jag att jag skulle ge eHn Puky åt den yngre. Lillasyster är aningen mer försiktig och därför hoppas jag på att Pukyn ska sänka tröskeln för att få modet att börja cykla.

Jag vill också att de har ordentliga hjälmar, men jag brukar ge gästerna alternativet att ge ett litet bidrag till hjälm eller annat behövligt ifall de inte har något annat de vill ge flickorna och vill komma ihåg dem på något sätt.

Det här att ge cyklar, skidor, kläder eller annat behövligt som gåva tycker jag avspeglat sig i flickornas attityd på ett positivt sätt. Jag har löst problemet att "kunna köpa allt de behöver" genom att satsa lite när de fyller år eller får något av julgubben. Självfallet kan jag också överraska dem med lite LEGO, ett pussel eller annat också, men de tar inte som en självklarhet att de får en massa leksaker till bemärkelsedagen och utöver det ska det ännu anskaffas hela sportavdelningen. De vet redan nu att allting kostar och en sak utesluter en annan. Eller iallafall intalar jag mig själv det här.
Ifall man skulle köpa allting som nytt skulle man kunna sätta ner en hel månadslön på grejer. Jag vill ju att flickorna lär sig teknik och får möjligheten att pröva på en hel del, så jag har lagt ner tid på att söka igenom olika loppis-grupper på nätet efter redskap i relativt bra skick. Ett bra exempel är den äldre flickans skidor. Jag hittade splittrans nya skidor och stavar för 20€ och skidpjäxor för 5€. Som nya skulle det här paketet kostat mig närmare 150€ beroende på butik. Ett kap skulle jag säga. Här har jag att tacka mänskor som köper allting nytt och säljer bort lite använda saker för en struntsumma. Ett annat bra exempel är skridskorna åt den yngre till nästa vinter. En handfull gånger använda 45€s skridskor betalade jag 6€ för. Som nya skulle jag inte ens fått de billigaste märket för den summan. 

Sen kommer det födelsedagar man bara inte kommer på något. Och där står jag nu med min femåring. Hon har cykel, hon har skidor, hon har skidskor, hon har dockhus, hon har Barbien och legon, hon har pussel och spel så pass ännu att vi inte hunnit spela igenom alla, hon har böcker. Massor. Hon har solbrillor, vattenflaska är tråkigt, hon har diadem och hårspännen. Vad ger man en femåring "som har allting"? Några tips? Nu behöver jag er hjälp. 

MhFh

onsdag 21 mars 2018

World Down Syndrome Day - Rocka Socka

Idag kan man se både #rockasockorna och #lotsofsocks på sociala medier. Den 21 mars 2018 är det nämligen dags att rocka sockorna! Initiativet har blivit ett sätt att stå upp för alla med Downs syndrom och hylla våra olikheter. Rocka sockorna går ut på att ta på sig omaka par och på så sätt väcka uppmärksamhet - ett enkelt sätt att inleda en diskussion om dagen. 

Jag själv har ingen direkt anknytning till någon med Downs Syndrom och troligen skulle jag inte uppmärksamma dagen så mycket, men #lotsofsocks och #rockasockorna tycker jag är en suverän spot on-kampanj. Man har lyckats skapa ett fenomen som gör tröskeln lägre att ta upp ämnet och tala om olikheter - att det är helt ok att vara lite annorlunda och inte "så perfekt". Här kan man jämföra med tex kvinnodagen som snarare är en kommersiell fars och 90% av Finlands befolkning känner inte ens till varför kvinnodagen ursprungligen lyfts upp. Det är inte en och två gånger man hör "men när ordnas den internationella mansdagen då?". Newsflash 1) skulle kvinnan vara jämställd mannen skulle vi inte behöva kvinnodagen 2) det finns en internationell mansdag. 19 november. Då fokuserar man på bla på att främja positiva manliga förebilder, inte bara filmstjärnor och idrottsmän, utan även vanliga män som lever anständiga och hederliga liv.

Tillbaka till 21 mars. Fast dagen handlar i grund och botten om Downs Syndrom och saker vi egentligen inte kan påverka, tycker jag det är en ypperlig dag att fundera på sina egna mål och fördomar. När jag grävde efter några färggranna sockor och något som "passar ihop" (ja, jag skäms redan för att jag faktiskt letade efter två sockor som MATCHAR), kände jag en lätt panik att jag "måste" bära udda sockor. Det är ju ingen grej. Eller? Ja i min perfekta värld där jag aldrig tappar bort en socka (sockor som svirat bort under det senaste två åren fås på en hand) är det faktiskt en stor grej att rocka sockor. Och det är just det här som är vårt samhälles problem. Vi skulle inte behöva Kvinnodag eller Downs Syndrom-dag ifall vi alla skulle vara lika ställda. Ifall olikheter inte skulle ha någon betydelse. Men iom att det ännu finns mänskor som eftersträvar status, har rasistiska åsikter eller tycker att olikheter är konstigt, behöver vi jobba på våra värderingar. Vi behöver jobba på vad vi bryr oss om. Rocka sockor är ett suveränt sätt att testa sin egen förmåga att gå utanför sin bekvämlighetszon.

Jag utmanar alla att rocka sockor idag - och gör det inte för din egen status skull, gör det för att du verkligen bryr dig. Sverige har gjort ett lätt material att läsa för att få veta om om Rocka sockorna och Downs Syndrom. Gå in på www.rocksockorna.se. 


MhFh 




lördag 3 mars 2018

Jag behöver inte hänga ut min rumpa

Idag ska vi tala om Sociala medier och speciellt Instagram. Vad vi är intresserade av att se. Direkt i början vill jag erkänna att jag är en Facebook- och Instagramhora. Jag tar upp applikationerna så fort det blir en tyst stund bara för att fly verkligheten och får EGEN tid. Ledsamt, eller hur? Jag vet dock att jag inte är ensam om detta. Speciellt mammor med större ansvar för barn o hem lever i denna bubbla. Man gör allt för att ens en liten stund få fundera på sig själv, sina egna intressen eller absolut inget alls. Sociala medier är också ett sätt att bota sin ensamhet. När man inte har någon annan i just den stunden att berätta åt om barnens utveckling eller hur jäkla god frukost man äter, så delar man med sig av stunden. Och till det är sociala medier helt fenomenalt. Min bästa väninna lägger med jämna mellanrum videon och bilder på min guddotter och det känns som att jag får vara del av hennes vardag trots att vi bor 250 km ifrån varandra. Jag är otroligt tacksam för varje stund jag får se av henne och hur hon växer.

Men sedan har vi det här med rumpor. Rumpor, bakdel, ända, akter, häck, arsel, röv. Kalla det vad ni vill. Fakta är att vill du bli stor på Instagram ska du dela med dig av 1) en bra rumpa 2) snygga bröst 3) både-och. Det andra alternativet är att du redan är kändis och därför får mycket med uppmärksamhet. Vill du växa som Influencer, som det så vackert heter nuförtiden, så ska du posta inlägg med jämna mellanrum, göra väsen om dig genom att kommentera, diskutera och reagera samt bjussa ut dig själv som specialist.

Så vad vill jag se på Insta när jag "flyr" stunden? Jag vill se vad mina vänner gör. Hur de har det. Lappa den tid jag inte tar åt mig för att ringa och fråga hur du mår. Jag tycker det är roligt att se när någon dekorerar om i hemmet, köpt nya skidor och testar dem, äter världens krämigaste glass, när barnet slänger tallriken på golvet och man kan skratta åt att där igen är en förälder som totalt misslyckats i uppfostringen, när väninnan klätt upp sig fint för att gå på bröllop eller när en bekant äter hotellfrukost efter att ha sovit i hotellvärldens snofsigaste säng.  Av någon anledning levererar Insta ändå rumpor. Rumpor i mängder. Tränade, småa, smala, obefintliga, perfekta, retuscherade, men även stora, feta, breda, otränade, gropiga med celluliter. Jag följer alla världens människor. Fotomodeller, stjärnor, bloggare, inredningskonsulter, bagare och vänner. Jag började också följa två stycken kvinnor som representerar the PLUS SIZE. Kvinnor som är bekväma med sin kropp och jobbar med att uppmuntra andra kvinnor att godkänna sig som man är. Jag tycker de gör ett viktigt arbete, men Insta tolkade det som att jag har en rumpa-fetisch och nu plötsligt är det det enda som ploppar upp i min feed. Nog har jag vetat att det finns bakdelar på Instagram, men det här är i en helt ny utsträckning. Finns det faktiskt såhär mycket mänskor som fotar sin rumpa?!?

Ifall vi bortser fotomodeller och mänskor som jobbar med sin kropp, varför lägger vi upp bilder på vår kropp? Sist och slutligen är det inte allt för många av mina vänner som lägger ut foton på sin kropp, inte ens bikinibilder. Jag minns en bild speciellt bra som dök upp på Fejjan för några år sedan. Det var en studiekompis som duschade med korna och hon stod i bikini och stövlar med ryggen mot kameran i halvmörker. När jag såg bilden minns jag att jag tänkte att fan va najs hon ser ut. Bilden var rolig, en situationsbild och hon hade dessutom tagit ut svängarna med en komisk text. På köpet såg hon ju mycket bra ut. Sen finns det alltid emellanåt de pinsamma bilderna där folk fotat sina ben på en strand. Oftast börjar bilden opassande vid könsorganet och själva bakgrunden glöms bort. Var det vattnet ni försökte fånga?

Sedan finns de de här som var och varannan dag postar bikinibilder. Att vara bekväm med sin kropp, oberoende om man tillhör kategorin vältränad eller "var ditt bästa du", innebär ju inte bara att våga ta en bild i bikini och baddräkt. Det är ju så mycket mera. Är man inte bekväm tycker man troligen att kläderna sitter dåligt, håret är platt, man vill inte vara på bilder för man ser inte bra ut etc. Det sitter i huvudet. Ifall man postar konstant bilder på sig själv, är självförtroende delvis uppbyggt på mängden som gillar att du "är dig själv"? Alla likes är ju en sorts egoboost.

Jag tycker det är fint att det körs kampanjer för att man ska vara sitt eget bästa jag och nöjd med sin kropp, jag har dock inget behov av att skrika ut det till hela världen. Tolka mig inte fel. Jag är mycket nöjd med min rumpa. Den är passligt fet, otränad eller tränad (är glaset halvtomt eller halvfullt) och den dinglar lite grann när jag går. Jag har aldrig motiverats till träning för att få en viss sorts kropp. Jag motiveras av att jag mår bra. Att jag orkar göra saker, känner mig utvilad och pigg. Jag älskar mina obefintliga bröst och jag har lärt mig att leva med min simring runt magen. Jag har gäddhäng med celluliter och  ibland samlar jag på mig vätska så att jag är rund i ansiktet. Men behöver jag lägga ut det på Instagram? Att det här är jag? Nej. Och för att vara helt ärlig, tror inte mina vänner heller skulle inspireras så fasligt av att se en panorama bild där fokus är på min rumpa. Däremot tror jag att vi kan inspireras av varandra av att vi känner oss bekväma precis sådana som vi är. Jag brukar småle ibland när någon kommenterar att jag ser snygg ut i dagens outfit för oftast har jag gått utanför min bekvämlighetszon och tycker jag dragit på mig något som ser ut som om de vore direkt från stormarknadens massproduktion. Dessutom lite illasittande. Men det behöver ju inte mina vänner veta. De har ju just gett mig energin att fortsätta tro på mig själv att jag är fin som jag är genom att ge mig en komplimang. Och ibland är det de enda jag behöver. Behöver jag smicker för min fina rumpa kan jag ställa mig vid spegeln och konstatera att det är en jäkla fin rumpa. Jag behöver inte mina vänner eller tusen insta-likes till det. Det är ju sist o slutligen min rumpa och det har ingen betydelse vad alla andra tycker.

MhFh

torsdag 22 februari 2018

Tvättstugan

Det här rummet har inte många sätt. Det beror främst på att det ligger i källaren och bakom kameran finns det sk romurummet. Dvs hörnet dit all skit samlar sig som man inte vet vart man annars ska lägga och man hoppas på att gå igenom i något skede. Källaren är ganska mörk, men som tur finns det bra med belysning och den förra ägaren har valt fina material när de renoverat gången.

Här har jag egentligen inte gjort något annat än tvättat golvet, lagt in en matta och en blomma. Främst faktiskt för min egen trivsel. Blev ju ganska mysigt med ganska lite, med saker som redan fanns hemma.


MhFh

Egentiden som skild

Det är med drömmande ögon trötta mammor frågar mig alltid emellanåt vad kul vi hittar på med den bättre hälften när vi är på tumis. Den där ...