26 januari 2011

Allt oftare gräver jag fram min gamla blogg. Helmis liv där Smulan var gästbloggare. Jag gillade den bloggen. Den började som en rolig dagbok under min tid i Dk. Sedan blev det mera en mer eller mindre en sann historia som man lätt kunde krydda upp med roliga detaljer. Allt var så fridfullt. Roligt och lättsamt. En fiktiv historia helt enkelt. Tills min mamma hittade bloggen. Jag fick brott att göra upp en ny. Jag var inte längre anonym! Jag fick panik för att vara helt ärlig. Mina vänner och okända läsare kunde läsa mellan raderna vad som var verklighet och vad som var påhittat, men plötsligt fick jag en oväntad kritiker. Jag blev oerhört försiktig. Tidigare hade inte varit någon skillnad vad jag skrev. Jag var Helmi, men tänk om mamma trodde att jag var lättfotad eller tänk om hon inte kunde urskilja på fantasi och mitt liv? Nu är det ju inte mammas fel att Helmi fick gå upp på hyllan ett tag, men det är nog inte lika lätt att skriva roligt när man inte är anonym och ibland tycker jag att bloggen blivit lite väl strikt och seriös. Vem fan bryr sig om vad jag serverat på kaffekalaset liksom? Det är ju inte DET Säpinä blivit känd för. 

Samtidigt kan jag inte säga att livet direkt är vad jag trodde det skulle bli. 

26 januari 2011 har jag bloggat följande. 

Den vackra soliga dagen till ära skall jag berätta en liten historia om hur livet kan vara i vår lilla stad. (Det var mycket roligare att skriva ner en bisarr novell än att tänka på mitt slutarbete..)

”Jag har gått landsflykt till mitt kök. Äntligen ska jag få njuta av gott kaffe och lite arbetsro. Det känns ganska inbränt singel i min panna för tillfället. Som apa i bur sitter jag dag efter dag på min arbetsplats och försöker få något gjort. Med varierande framgång. Min arbetskollega gick tidigare hem idag. Jag hatar att sitta på kontoret ensam. Pärlor brukar söka sig in på besök och berätta livshistorier. De upptar min arbetstid. Tid är pengar. Pärlorna ger mig kvällsarbete. Övertid jag inte kan ta ut i pengar. Därför har jag gått hem en stund för att effektivisera min arbetstid. Skapa karriär.

Jag brukar ha dörren på kontoret halvt stängd i hopp om att pärlorna skulle skrämmas bort av arbetsbördan. Det finns alltid hopp. Hopp som alltid då och då brukar sopas ner i sopkorgen. Vad skulle nu jaga bort dem  när de verkligen tror att de är välkomna? Jag tar en titt på pappershögen bredvid min dator. Kanske jag äntligen skall börja få något gjort.

Dagen inleddes med ett uppiggande snack med chefen. Det är kanske därför jag till och med lyckades vara någorlunda lugn trots att jag gick rakt in på min älskares flickvän under lunchen. Det var väl inte mitt fel att hon stod rakt bakom mig när jag svängde om och träffades av hennes bricka i min mage. Tänk om hon visste.. Känslan som i den stunden slog mig var inte skamsen, tvärtom träffades jag av ett elakt och nöjt välbefinnande. Första gången i mitt liv var jag den andra kvinnan och inte kvinnan i mitten. Mina väninnor vet att jag kommer att dö ensam. Inget annat har jag heller planerat. Gammelpiga. Kanske det. Jag styr tankarna tillbaka till kaffet och arbetet.

Jag är bra på det jag gör. Jag trivs med mitt arbetet. Jag vet vart jag vill i livet. Hur jag skall komma dit är dock en olöst gåta. Jag är ung. Prövningar ger erfarenhet. Starka kvinnor klarar sig. Kärleksliv är överskattat. Arbete är kärlek. Ni må kalla mig hård. Mitt arbetsrum må vara en kärleksreception med kallt bemötande. Jag bryr mig inte. Jag skall bli något..”

Dö ensam. Tänk så fel man hade.

MhFh