Hatobjektet: Jag
I takt med att jag blir mera bekant med mammorna på de olika aktiviteterna vi går på med lillen, får jag höra historier om tappra mammor som klarar av vardagen med sjuka barn, drömmen om barn, missfall, sömnlösa nätter etc.. Jag är öppen med mitt liv, men samtidigt brukar jag inte börja med att berätta min egen livshistoria. Helt enkelt för att jag är från "den andra sidan". När jag blev gravid var det horribelt att berätta åt folk att naturen trängt på det här barnet åt oss. Jag kände sympati för mina vänner som drömde om gubbe och barn, men saknade båda. Här slank jag in på ett bananskal och stötte rakt in i kar och baby. Jag skämdes att jag blivit med barn när mina vänner så tappert försökte skaffa barn. Jag kände en hatblick av mina vänner som mist sitt barn och här funderade jag på om jag alls var redo att bli mamma. Hela världen var en bubbla där jag var en minoritet. Jag hade skuldkänslor för att "jag fick allt" och mina vänner blev utan eller fick kämp...