Bloggens viktigaste läsare

På ansiktsboken rör det sig ett klipp som ska få dagens människa att fundera på skillnaden mellan virtuella världen och nuet. Att leva i stunden. Något som får mig att fundera på varför jag bloggar. Bloggarnas existens helt enkelt. 

Väldigt många fotar, skriver, planerar. Lever genom bloggen. Tror inte ens en bråkdel förstår att i många fall fotar de stunder för att lägga ut bilderna på bloggen, inte för att ha ett minne för livet. Jag skulle vilja påstå att syftet har ändrat. Vi lever i nuet, samtidigt som vi är allt mer medvetna om att i samma stund fundera på det kommande. Tidigare fotade vi stunden för att senare kanske framkalla rullen och med klippa-klistra metoden pyssla ihop ett familjealbum. Inget vi funderade på då vad vi skulle senare göra med bilderna. Idag försöker vi fånga stilrena fotografier, kanske placerar om grejerna lite så att vi ska få det bästa möjliga resultatet för läsarnas öga. 

Bloggen är onekligen en slags dagbok, där läsarna får en allt större betydelse. Vem skriver ens en traditionell dagbok längre som kan läggas i lås med ett litet sött hjärtlås, vars nyckel passar till ALLA likadana lås? 

Jag skrev sådan i lågstadiet, men texten var ganska enformig kan jag berätta. "Kära dagbok, varför ska HON vara söt och smal och jag liten köttbulle med flåtåt hår?". Lilla terapiboken kanske man borde omformulera namnet till. I ett senare skede, i gymnasiet, började jag skriva "En besserwissers anteckningar". Text om kärlek till män och frustration på orättvisan i världen. Ingen direkt bestseller de texterna heller, men de höll mitt skrivande uppe och mina tankar i styr. Under studietiden började jag, på begäran av mina väninnor, plita ner s.k. tantsnusk. Mina tokigaste upplevelser kryddade till 90% med fantasi. Inspirationen kom från inget mindre än de klassiska Harlekin-böckerna. Flera av mina väninnor väntar ännu på att jag ska publicera K-18 texterna, men själv är jag inte så säker på att varken mamma eller resten av världen är redo för en uppiggad vardag. Så den 120 sidor hittills långa boken får ligga i ett säkert förvar.

Det finns mycket positivt med att blogga. Jag vill påstå att det utvecklar människans modersmål i ett samhälle där vi behöver skriva allt mindre. Vi är tvingade till att formulera text, så att läsarna förstår. Samtidigt kan man lätt följa med en väninnas liv, någon som lever på distans och träffar bara några gånger i året. Man kommer lite närmare släkten och man kan i smyg följa med någon annans liv. Man kan hitta inspiration till träning, tips till bakverk eller idéer på pyssel. 

Det finns också mycket negativt med att blogga. Människor som publicerar bilder på andra utan att fråga lov. Skitstövlar som skrivet ut hat och bråk med riktiga namn. Förstör inte bara andras rykte utan även sitt eget. Nej sådana har jag nog ingen respekt för.

Så varför bloggar jag?

Bloggen är mitt andningsrum. Jag skriver text åt mig själv, som andra får läsa om de finner det intressant. Jag menar, skulle jag vara en bestseller författare skulle alla, inte bara en handfull, väninnor läsa bloggen, jag skulle bli allt mer känd och det skulle dimpa ner kommentarer på kommentarer. Det grämer mig inte att jag inte har fler läsare än några tior. Det är inte mitt syfte att blir årets blogg. Det här är mitt sätt att krympa ensamheten, få uttrycka mig utan att någon blir sur (och blir ni sura kan ni ta det här som en envägskommunikation, jag skiter i vad ni tycker), och berätta åt någon vad jag pysslar med. Det låter ju ledsamt när jag beskriver bloggen som en kompis som inte svarar, men jag tror att alla personer behöver en plats eller väninna som man kan berätta allting åt utan att behöva diskutera saken. Bara rabbla text som inte har någon betydelse. Och om du orkade läsa hela den här texten till slut, får jag tacka dig för visat intresse. Det värmer hjärtat. 

Har du en egen blogg kanske? Då får du gärna lägga en kommentar nedtill så att jag hitta den, om jag inte redan följer den som Strössel. Ibland är det skönt att plocka fram andras bloggar och bara koppla av. Som en bra bok, men i kortare format. Dåligt tålamod som jag har. Just nu söker jag nya bloggar att följa, så lämna gärna ett fotavtryck.

MhFh