Söker mentalt stöd

Efter att FPA gladeligen slog ner min ansökan om förhöjd mamma-peng (trots förhöjd inkomst på 60% när de kräver 20%) så försöker jag mentalt ställa mig in på det kommande. Jag tänker inte ge upp kampen med FPA, men jag måste också förbereda mig på att livet som 3 personer på 34 kvm kommer att bli en utmaning på en helt ny nivå. Igår var vi och inhandlade vrålåket (bilder på detta får ni senare). Samtidigt köpte vi några trasor och ett badkar. Vi övervägde länge ett hopfällbart, men slutligen bestämde vi oss för en mera traditionell modell som kändes mera stabil. Dessutom var den hälften billigare. Iom detta inköp måste vi igen fundera på utrymme. Därför valde vi att inte köpa något annat trots att det fanns en hel del som kändes behövligt. Varje inköp kräver att man på förhand planerar vart man lägger det, för skåpen är redan fulla, trots att Radiokillen T inte ens hämtat hit hälften av sina kläder ännu. 

Alla slantar som fås ihop av kläder, smycken och saker, som nu måste säljas för att röja utrymme åt krabaten, är välkomna, men min största oro är nog inte utrymmesbristen. Min rädsla är min psykiska hälsa. Det är ingen lätt sak att från ett självständigt liv sedan sju år tillbaka plötsligt vara ekonomiskt beroende av sin andra hälft när pengarna räcker till hyra och el. Alla andra bekvämligheter som internet, bil, mat, kläder, fungerande dator för att inte tala om hobbyn kan jag lägga på listan som lyx, som min andra hälft få överväga om vi har råd med eller inte. Från en karriärstörstig tredje gradens utbildad kvinna, som gjort allt som samhället förväntat sig, sitter jag plötsligt i sitsen som en outbildad tonåring utan inkomster. Skulle jag vara ensamstående skulle jag inte ha några andra alternativ än att flytta till en liten kommun där hyran är minimal eller ta mitt pick och pack och knacka på mors dörr. Det att jag utbildat mig, nästan utan statens hjälp och inom utsatt tid, hittat ett jobb och levt utan en pappa som betalar känns nästan som ett felval. Varför levde jag som en fattiglapp, jobbade sönder mig under studietiden för att ha råd med husrum och mat, kämpade för att hitta ett jobb för att sedan inte ens kunna köpa mat åt mitt eget barn när den dagen kommer emot? Man ifrågasätter ju vad man gjort fel, när arbetslösa outbildade (inte ens en andra gradens utbildning) människor får mera i understöd av staten. Kanske en del människor ska utbilda sig och jobba så att andra dagdrivare kan skaffa storfamiljer och leva på statens understöd (Som egentligen kommer från den arbetande befolkningen)?

Det sägs att ärlighet varar längst, men för tillfället känner jag mig mest lurad av samhället. Vårt barn kommer att få en massa kärlek. Förmodligen mera än från sådana som överöser barnet med leksaker. Jag är inte orolig för att vi inte kommer att klara oss. Jag är inte heller avundsjuk eller bitter på dem som har hus, bilar, hobbyn och råd med mat. Det jag är ledsen för är att jag kämpat för att ha köpa mat åt mig själv och nu sjunker min levnadsstandard ytterligare om FPA tänker stå fast vid detta beslut. Jag skulle kunna ge min egen föda åt barnet, men när jag inte kan skaffa föda åt någondera fylls mina ögon med tårar. Det var inte det här jag önskade mitt eget barn..

Husrum och mat ska inte vara ett vardagligt lyx. Det är en grundtrygghet som alla borde ha möjlighet till. Kanske jag ska trösta mig med att kvinnor i övriga Europa går tillbaka till arbetslivet tre månader efter födseln.  Då känns "möjligheten" att återgå till arbetslivet efter sommaren inte lika hemsk. Det blir vår sak  att avgöra om det är ett nödvändigt ont.

Som tur finn det andra som lever som vi:         Att bo i en etta som familj

MhFh