Mor och farföräldrar, syskon eller vänner?

Alltid då och då läser jag på bloggar och forum om barnpassning. Det är föräldrar som inte vill besvära sina nära, det är föräldrar som är sura när mor- och farföräldrarna inte vill hjälpa till så mycket som föräldrarna tycker att de borde och det är problem med barnvakter. 

Hur mycket är ok att man frågar de närmaste släktingar att se efter barnen och vid vilka tillfällen?

Mormor samt famu och fafa skulle säkert vara mycket mera med vår dotter än vad vi låter dem vara. Främst får vi vardagen och rulla så bra så vi har väldigt sällan haft behov av barnvakter. Därför känns det inte så farligt att lämna henne hos dem. Vi har också syskon som mer än gärna leker med henne ett par timmar då och då. Även i detta fall skulle jag vilja påstå att att vi inte fyller kvoten fullt ut. 

Dessutom har vi, främst bland mina vänner, flera härliga individer som gärna ställer upp en timme eller två om det behövs. Jag vet att många föräldrar ser det som främmande att lämna ungen hos en VÄN och inte släkting, men för mig är det inga konstigheter. När vi var små med syster hade vi "okända" barnvakter, mors väninnor tittade efter oss, deras barn lekte med oss, familjevänner sov vi över hos. Vi var typ aldrig med mor- eller farföräldrarna.  

Man ska inte truga sitt barn åt människor, som genuint inte vill se efter knattarna, men varför känna dåligt samvete om man behöver en hjälpande hand? Om ni har ett brett nätverk så är det väl bara att "utnyttja" det? Jag tror många föräldrar kan få hjälp av många fler än vad de vill se och breder man ut hjälpen så blir belastning ganska liten. 

Sedan finns det förstås en gräns för allting. När andra personer tillsammans ser efter barnen mera än ni själva, kanske det vore dags att titta över prioriteringarna. 

Jag har många gånger ställts frågan hur jag klarar mig utan min mamma. Tack, riktigt bra. Jag är en självständig kvinna och vi har ett hittills lättskött barn. Som i allting tror jag attityden är viktig. Jag ska berätta en sak. Mamma behöver inte bo i huset bredvid. Eller i grannbyn. Det finns telefon. Dessutom är sannolikheten att våra barn kommer flytta längre ifrån så det är nog bara att anpassa sig. 

Balans säger jag. Räkna med att klara er själv, men säg inte nej när någon annan vill se efter barnen. Ta till vara den tiden. 

MhFh