Trots att krabaten inte ännu tagit helt del av vårt vardagliga liv i sin egen person, hinner man fundera på ett och annat. T.ex. dop, gudföräldrar och dopgåvor är nu på tapeten. En gammal tradition är att man ger en dopsked med ingraverat födelsetid, vikt och längd, silverskedar, bägaren, smycken och annat värdefullt. Kort beskrivet var silvret förr ett sätt att ge barnet ett startkapital, men hur många tänker på detta i dagens läge? Ger vi ännu en värdefull grej för att barnet ska klara sig eller gäller det mera att ge en tanke? Eller har gåvorna blivit traditionella saker man ger för att det hör till? Traditioner utan den egentliga ursprungstanken? Jag skulle vilja påstå att svaret på frågan "Varför ger du denna gåva?" för de flesta skulle röra sig om "för att de hör till". Det jag skulle vilja att vi frågar oss själva är: Varför hör det till? En liten kommentar till de blivande gudföräldrarna. Vi vill att våra barn får dopsked till dopet, gärna av famn ...
Kommentarer
Skicka en kommentar