Snabba ryck
På vägen hem från min pojkvän har jag alltid en hel del tid till att fundera på livet. En resa tar runt två timmar så man hinner bli ganska filosofisk. Idag funderade jag på olika sätt att hålla ihop ett förhållande.
Just innan valbog, för dryga tre veckor sedan, träffade jag för första gången mina blivande svär-föräldrar. Vi funderade länge om det var i ett för tidigt skede, men så länge T bor i stugan på föräldrarnas gård under jakten efter egen bostad hade vi inte så många val. Till allas glädje kom vi super bra överens. I alla fall i mitt eget tycke..
Igår gick vi till den lokala bion och tittade in den finsk-tyska produktionen Iron Sky för att sedan förflytta oss till en mysig bar vid hamnen. Jag drack en caramel-kaffe så länge han körde alkoholfritt. I något skede inleddes en diskussion om ansiktsboken och att han skulle vara beredd på att ändra sin status till I ett förhållande. Jag har inte haft någon status där sedan det tog sommaren 2009 slut mellan mig och min ex-sambo. Blotta tanken att byta har liksom aldrig ens slagit mig. Att inte ha en offentlig status har hållit mig fri. Det hemskaste skulle ju vara att måsta byta tillbaka till singel om det trots allt inte skulle fungera. En förnedrande gest som står för misslyckande. Plus att vad har det nu egentligen med andra mänskor att göra om jag är singel eller inte?
Men är det just det här som håller mig från att lyckas? Rädslan att ta risken.
Nästan alla par jag känner och som ännu är tillsammans har börjat sin kärlekssaga med en hektiskt framfart. Knapert dejtande har hastigt blivit "vi sover varje natt tillsammans" för att efter tre månader flytta ihop och inom en snar framtid skaffa barn eller förlova sig.
Vad skiljer de åt i jämförelse med de som vill ta det lugnt? De som snabbar på hela processen är redo att leva tillsammans. De satsar allting och har bestämt sig för att lyckas. De talar i Vi-språk och tar alla motgångar tillsammans. De väntar inte på första bråket och ser efter om förhållandet klarade av det. De tar inte den enklaste utvägen genom att kasta in handduken när den första kompromissen måste göras. Utan de vet att varje svårighet gör förhållandet starkare. Kan de kan jag också. Så idag har vi officiellt bytt våra status till "I ett förhållande."
Dessutom har jag fortsatt min Säpinä-remont. dvs ut med de korta flick-klänningarna och in med de snygga trendiga kvinnokläderna.
MhFh
Just innan valbog, för dryga tre veckor sedan, träffade jag för första gången mina blivande svär-föräldrar. Vi funderade länge om det var i ett för tidigt skede, men så länge T bor i stugan på föräldrarnas gård under jakten efter egen bostad hade vi inte så många val. Till allas glädje kom vi super bra överens. I alla fall i mitt eget tycke..
Igår gick vi till den lokala bion och tittade in den finsk-tyska produktionen Iron Sky för att sedan förflytta oss till en mysig bar vid hamnen. Jag drack en caramel-kaffe så länge han körde alkoholfritt. I något skede inleddes en diskussion om ansiktsboken och att han skulle vara beredd på att ändra sin status till I ett förhållande. Jag har inte haft någon status där sedan det tog sommaren 2009 slut mellan mig och min ex-sambo. Blotta tanken att byta har liksom aldrig ens slagit mig. Att inte ha en offentlig status har hållit mig fri. Det hemskaste skulle ju vara att måsta byta tillbaka till singel om det trots allt inte skulle fungera. En förnedrande gest som står för misslyckande. Plus att vad har det nu egentligen med andra mänskor att göra om jag är singel eller inte?
Men är det just det här som håller mig från att lyckas? Rädslan att ta risken.
Nästan alla par jag känner och som ännu är tillsammans har börjat sin kärlekssaga med en hektiskt framfart. Knapert dejtande har hastigt blivit "vi sover varje natt tillsammans" för att efter tre månader flytta ihop och inom en snar framtid skaffa barn eller förlova sig.
Vad skiljer de åt i jämförelse med de som vill ta det lugnt? De som snabbar på hela processen är redo att leva tillsammans. De satsar allting och har bestämt sig för att lyckas. De talar i Vi-språk och tar alla motgångar tillsammans. De väntar inte på första bråket och ser efter om förhållandet klarade av det. De tar inte den enklaste utvägen genom att kasta in handduken när den första kompromissen måste göras. Utan de vet att varje svårighet gör förhållandet starkare. Kan de kan jag också. Så idag har vi officiellt bytt våra status till "I ett förhållande."
Dessutom har jag fortsatt min Säpinä-remont. dvs ut med de korta flick-klänningarna och in med de snygga trendiga kvinnokläderna.
MhFh
Kommentarer
Skicka en kommentar