Feeling fabolous.. not!

Ok. Skippade korsetti för att äta middag med familjen. Dödstrött och vrålhungrig efter en dag på stranden. Klämde i mig en glasstrut till efterrätt. Fick skuldkänslor. Tänkte nåja. Jag kan kompensera det med spring. Pluggade i hörlurarna, tryckte in telefonen i bhn (lång historia) och tassade iväg till spånbanan. En snabb länk, tankerensning och behöver inte duscha extra för blir knappt svettig. Speed egoboost.  Tvi fick jag.

Första kilometern går galant. Fåglarna kvittrar i träden, solen skiner och Kate Perry som bakgrundsunderhållare. Andra kilometern. Musiken svänger till slow. Vill inte stanna och byta. Får stå ut. Musiken börjar lagga. Awesome. Måst stå ut. Ännu inne på andra kilometern. Gud lägger på sin sprinkler. Regnet piskar mig i ansiktet och telefonen skavar i bhn. Musiken stampar ännu fram på långsamma toner. Känner hur håret börjar klistra sig fast i nacken. Jag som inte sku duscha håret. Glasögonen har delats in av vattendropparna till 100 små rutor. Kläderna luktar våt hund. Grimaserar och blickar tillbaka på de 2 kilona jag skakat bort. NU tänker jag inte ge upp. Pannluggen sitter som vattenkammat mot min dränkta panna. Känner mig allt annat än snygg och bekväm. Han kastar vatten på stenarna och låter mig mötas av något som kan klassifieras till löptokig gudomlig gestalt. En kar i röd tröja. Mörk, lång, stilig. Passligt tränad. Vid det här laget har jag glömt det där med att stabilisera andningen och flåsar som en flodhäst.

Svänger in runt hörnet och fortsätter 1 km till. Solen tittar fram igen. Klickar in resultatet i appen, tänjer lite grann med rumpan i vädret och hör hur någon kommer med bestämda steg närmare. Regnet har som klister lagt fast kläderna i skinnet, håret hänger rufsigt. Med huvudet ner i backen ochrumpan ännu upp kikar jag mellan mina ben på killen och tackar för att jag inte är listad på singelmarknaden längre.

MhFh