Att vara mor - ett livsval eller en karriär?

Minst en gång i livet måste varje kvinna ställa sig själv frågan "Vill jag ha barn". Är det ett livsval att bli mor? En del gör beslutet själv. Andra får leva med livssituationen. De kanske helt enkelt inte kan föda egna barn. Det vi ändå måst fundera på är om vi är redo att ta hand om en annan människa. Alternativen till att bli mor är många, så i grund och botten tror jag på att det en inställningsfråga. Vad vill JAG satsa på?

Igår när vi diskuterade framtiden med T nämnde jag i förbifarten att det kan bra hända att han kommer att ha bättre lön än mig när vi har familj. "Det är väl klart", svarade han rappt. Lite feministisk som jag är och lägger tung vikt på jämlikhet blev jag stött av hans självklara svar. 

"Varför skulle inte jag kunna ha bättre lön än dig?!?"   

"Men gulle, jag är en man och om du vill vara hemma med barnen ska du kunna vara det". 

Det handlar inte om att mannen är mera värd än kvinnan på något sätt. Det handlar inte heller om att kvinnan skulle vara tvungen att ta hand om barnen. Det hela kretsar runt att det inte förväntas av kvinnan att automatiskt göra karriär  i och med att hon har ett annat alternativ om hon så vill. Det är naturligt att en kvinna föder barn och stannar därefter hemma ett par år (vårdledighet). Mannen kan också ta pappaledigt, men det är inte de som bär på barnet och föder det. Så fast vi vill vara jämlika kommer vi aldrig allt bli det. 

Ovanstående är allt gammal fakta. Det jag blev och fundera på är om en del kvinnor väljer att bli mammor för att de inte känner att de får samma uppskattning i arbetslivet? (Nu generaliserar jag inte utan utgår från mina egna tankar varför jag plötsligt vill ha familj fast jag aldrig haft tålamod med barn). 

"Ja, men hon är 25 och snart börjar hon skaffa barn. Sedan blir hon på vårdledigt och det blir dyrt när vi ska ha någon hit istället.."     

Om kvinnan blir nekad arbetstillfällen och -platser pga sin ålder är det ju inte så konstigt att hon hellre satsar på familj för det är ju det som är det andra alternativet? Som jag tidigare har konstaterat påverkar förväntningar våra livsval. Frågan är bara den om vi är tillräckligt starka nog att på riktigt göra våra egna livsval istället för att falla med massan och ta det enklare alternativet. I det här fallet låta mannen förtjäna pengarna och själv bli en söt hemma-mamma. Det är absolut inget fel på hemma-mammor, men det finns säkert många duktiga kvinnor som lämnat bort karriären för att de aldrig blivit uppmuntrade till att våga riskera och satsa. Precis som barnen födda i slutet av året. När de kommer upp i blom är det ingen som tror på dem. Även här väljer kvinnan då det andra hon är bra på. Att vara mor. 

Jag nedvärderar inga jobb, men det är inte svårt att hitta ett lågavlönat jobb och sedan bli gravid. Desto svårare är det att bli förman, chef eller företagsägare och därefter välja att stanna hemma ett par år. 

Jag funderar ju själv på saken. Kvinnan som skulle gå långt. Kvinnan som just nu söker annat jobb. Kvinnan som känner att det är till och med mera kreativt att vara hemma-mamma än göra det hon gör just nu. Så är det samhället att skylla eller handlar allting om att jag är kär? Skulle livet vara enklare om kvinnan bara skulle ha ett alternativ? Vad skulle det alternativet i så fall vara? Eller måste man alls offra det ena framom det andra?

MhFh