I ärlighetens namn

Jag har aldrig lyssnat på poddar. ALDRIG. Det passar inte mig att sitta still och lyssna på andra som babblar. Tills jag hittade en brand new - podcast. Nu har jag alltså snappat upp Ekenäs-tjejernas pod I ärlighetens namn med Dynamiska duon och jag är FAST!

 Ni kommer till poden genom att klicka på bilden

Jag har alltid gillat Janet. Den ena tjejen av Dynamiska duon. Super tjej med självförtroende, men ändå inte fisförnäm eller arrogant. Förnuftig, men ändå passligt goer. Bjussar på sig själv. Själv ser jag mig själv som ganska passiv och delvis ganska allvarlig. Jag är en grubblare med lite för lite humor. Allting i mitt liv har varit så otroligt seriöst och det har varit mera tårar än skratt. Det som jag gillar mest med henne och hennes familj är att de kan i princip kläcka ur sig vad som helst och skratta åt det. Jag har ju fått känna av under det senaste åren att min bekantskapskrets och familj inte delar samma mörka humor som jag och det är stundvis lite jobbigt. (för ett år sedan var jag inne på lite samma spår och det kan du läsa om här) Man ska ju borda kunna tala om allting. Utan att nån tar åt sig. Sådär som duon gör. Skrattar. Skrattar och lite mera skrattar. Ljuvligt. Det smittar ju av sig! (EDIT: Jag har aldrig träffat Silje, vad jag minns, så kan inte riktigt säga något om henne förutom att hon verkar ganska amazeballs hon också :)) 

Att vara sig själv krävs både mod och kraft. Jag ljuger inte ifall jag säger att under den tjocka fasaden finns det en osäker tjej som stundvis känner att omgivningen dömer mig för mina tankar och åsikter. Jag får ofta höra att jag är så glad och positiv, men det har också ätiti energi att vara den jag är. Ännu får jag skit för att jag helt enkelt inte tycker att sötsaker, socker, vitt mjöl  är gott, att jag hellre far ut och går än slappar på soffan en söndag morgon, att jag är urussel på att bearbeta motgångar. Mina livsvanor är inte extrema, men ändå får jag spydiska kommentarer. Ord man ska tampas med varje dag. I något skede har jag slutat bry mig och även tagit bort mitt eget filter.  Jag kan inte tassa runt på tå och fundera på vad alla andra tänker. Det är inte så man ska leva livet. Under toffeln till omgivningen. Det här är jag och jag tänker inte vara någon annan. Deal with it. 

Jag märker ju att det även påverkat min blogg. Texterna är inte lika flamsiga och roande som tidigare. Det har blivit dödsallvarliga. Satiren och de påhittade grejerna som inte är förankrade i någon verklighet har trillat bort. Humorn. Det där att skratta åt sig själv och sitt liv. Så jag har ett nyårslöfte åt mig själv. Skratta mer. Var lite mindre allvarlig. You do the same. Tack tjejer i den dynamiska duon för att ni öppnade diskussionen och påminner mig om att vara mig själv. 

MhFh