Skaka rumpa för ålderskris

Senaste lördag hade vi firmafest vol 1. Tyvärr tyckte jag inte att den var något speciellt attraktiv. Jag vill inte sätta hela skulden på mina något omogna kolleger så jag kan erkänna att det också delvis har med mig och göra. Party-humöret hade stannat hemma. På vägen hem grubblade jag över varför inte ens god musik får mig upp och dansa nuförtiden. Musik har alltid påverkat mitt humör, men spelar nu en allt mindre roll. Jag har också blivit passiv till min läggning. Först trodde jag att jag blivit gammal, men när jag fångade mig själv att dansa vilt till Kate Perrys Hot 'n' Cold började jag överväga andra alternativ. Har jag fallit in i dessa hemma-mammor som går galna när de hör en gammal goding som någon gång har spelat under häftiga studerandefester? Ni vet dessa retro föräldrar som totalt missat den nuvarande marknaden och lever "på den gamla goda tiden"? Hör jag nuförtiden till åldersgruppen 30 snarare än 20? Borde jag vara OROLIG för rynkor och gråa hår? Har jag växt till mig eller bara blivit GRÅ och DASKIG? Jag menar. Klockan är tio på en lördag kväll och jag överväger att gå och lägga mig så att jag kan vakna tidigt imorgon. Till vilken jävla nytta kan man ju fråga sig. Det är helg och jag har absolut inga planer innan klockan fem på eftermiddagen!
Jag kan sova fast till klockan två om jag känner för. Men det kommer jag ju inte att göra. För då är hela söndagen förstörd! Plus att man känner sig extremt lat. Jag hade förvänta mig en viss förändring i livsvanorna efter studierna och ett snäppet lugnare liv, men jag hade aldrig tänkt mig så här radikal och drastisk omställning. Lördagarna spenderar jag främst på soffa framför tvn och blotta tanken att besöka en bar gör mig utmattad.

Trots att jag träffar mina vänner mer sällan, min plånbok är lättare än någonsin trots inbesparingar på många plan, lediga helger och mer tid är nog det svåraste att smälta denna ålderskris. Bekvämlighet framom attraktivitet. Det där med ålderkris handlar nog inte om siffror. Det handlar om livsförändringarna som sakta men säkert tar över vardagen utan att man själv hinner reagera och förstå. Att acceptera att man inte längre flänger runt som tidigare och framom allt annat - börjar uppskatta nya saker.

MhFh