Skolskjutsar - ett elände eller snarare en möjlighet?
Skolskjutsarna - ett mycket laddat ämne för tillfället. I Borgå ska barnen byta färdmedel flera gånger innan de når skolhuset, i Raseborg ska barnen gå skogsvägar upp till fem km - ena hållet
Skolskjutsar är en fin lyx som har vuxit explosivt de senaste 15 åren. När jag började skolan på 90-talet var det barn över 5 km som fick skjuts. Snart därefter fick barn på första klassen åka ifall de hade farlig skolväg. I dagens läge förväntar vi oss att barnen kuskas från dörr till dörr. Förr fan må ta dem som kräver att ett barn ska gå 1 km eller cykla 2 km.
Jag har alltid förespråkat vardagsmotion. Jag kan inte förstå mänskor som tar hissen till tredje våningen och sen kör efter jobbet till utetrappor och springer upp och ner i en halvtimme. Sedan postar de på sociala medier hur jäkla duktiga de är. Really? Barnen får skolskjuts från dörr till dörr, men föräldrarna rusar från jobbet, kör överhastighet för att hinna föra barnet från skolan till hobby a, där hen springer i en timme. Allt för att förhindra barnfetma. Really?
Jag älskade att cykla, gör ännu, och det bästa var friheten när man for iväg på morgonen till skolan. 2 km till lågstadiet, 2,5 km till högstadiet. Det tog mig 15-20 min. Ibland fick jag cykla det i rasertakt för att jag glömt någon bok hemma och fick cykla efter den på matrasten.
Jag påstår inte att jag cyklade varje dag. Verkligen inte. Jag var lat. Ifall det spöregnade eller var smällkallt körde mamma mig. Men cykla var ändå det jag helst gjorde. Ibland gick jag.
För tillfället har jag dåligt samvete för att jag tycker barnen och jag rör på oss för lite. Vi äter mycket gott och är konstant sjuka. Eget fel. Jag får ändå vara glad över att vi inte ännu ser synlig fetma. Tvärtom. Båda flickorna är väldigt starka och normalstorlek. Med större orsak borde jag upprätthålla deras glädje att röra på sig. Och inte bara med att kuska dem till lagidrott. Jag borde göra det vardag att vi rör på oss. För tillfället kör jag dem till dagis (två olika platser) och tar själv bussen in till jobbet. Jag skulle lika bra kunna gå denna bit. Inte till jobbet då, men till dagisarna. Eller varför inte lära dem cykla. Om vintrarna har jag dragit dem i pulkan. Det älskar de. Så varför går vi inte? Varför har jag valt att KÖRA denna ynkiga 3 km av och an. Trots att barnen ständigt frågar ifall vi kan gå. Lathet. Ren lathet. Jag har även blivit bekväm. Vi skulle måsta stiga upp en KVART tidigare. Ja ni läste rätt, en hel KVART sparar jag på att köra bil. Dessutom har jag ju inte skaffat rätt kläder åt mig själv. Naturen och vår fysiska hälsa betalar jag för det här. Jag skäms. Jag gör det verkligen. Jag är inte något bättre än dessa vuxna som tycker de horribelt att deras 11-åriga barn behöver CYKLA 2-4 km en väg. Det där flera stadsbarn gör. På tal om stadsbarn. Visste ni att enligt flera studier i tio års tid (Sverige) visar att barnfetman ökar betydligt mera bland barn i förorten och på landet än hos stadsbarn. Jag är inte alls förvånad. Barn på landet behöver sällan gå eller cykla 2-4 km till skolan och de har inte samma möjligheter till hobbyn. Däremot är vuxna i storstaden betydligt sämre på att utnyttja vardagsmotion. Minns när metron öppnades i Esbo och en arbetstagare var mycket upprörd över att hon måste GÅ 1 KM från bussen till arbetsplatsen iom att bussrutterna ändrade. Hon var främst mycket bekymrad över att tvingas bära på sin träningskass HELA DENNA LÅNGA VÄG. Really? REALLY? Jag behöver säkert inte kommentera detta mer.
Nu tar jag inte ställning till varg eller andra farliga djur, MEN har man flyttat in i skogen och och bor längs en grusväg är det väl inte stadens eller kommunens ansvar längre att kuska barnet dörr till dörr? På vintern använder vi extra starka pannlampor för att synas och själva se framför oss.
Mitt inlägg är ingen kritik mot en familj eller skolskjutsar. Det är mera en oro för hur otroligt bekväma och lata dagens människor är. Vår sittande president fick en gång en fråga varför staten inte understöder fattiga och arbetslösa med understöd till gym. Han gav ett väldigt bra svar. Idrott finns överallt. Man behöver inte gå till ett gym för att röra på sig. Det finns trappor över allt, man kan vara ute i naturen, bära på saker. Dagens människor kan inte längre använda sin egen fantasi till att röra på sig. Och DET är mycket oroväckande. Sedan sitter man nog och klagar för knävärk, puckelarmbåge och diverse krämpor (undantag bekräftar regeln).
Vi hade en utmaning i vintras att gå 10 000 steg per dag. Jag fick lite gnugga ögonen när jag såg detta för förstod inte talet. Det ska inte vara en konst att komma upp i 10 000 steg. Det är några km per dag. Men ja. Det är en utmaning för en stor del och folk inser inte att bara med att åka mindre och tassa mera kommer man upp i dessa 10 000 steg. Mina döttrar har gått 4-5 km själv sedan 2-års åldern. 10 000 steg är inte mycket. Men de är mycket ifall man är bekväm. Ifall du tycker 10 000 steg är mycket, eller 3 km till bussen på morgonen är överkomligt är det dags och fråga sig själv: är det helt realistiskt eller är jag bara bekväm? Gör jag mitt barn en björntjänst?
MhFh
Skolskjutsar är en fin lyx som har vuxit explosivt de senaste 15 åren. När jag började skolan på 90-talet var det barn över 5 km som fick skjuts. Snart därefter fick barn på första klassen åka ifall de hade farlig skolväg. I dagens läge förväntar vi oss att barnen kuskas från dörr till dörr. Förr fan må ta dem som kräver att ett barn ska gå 1 km eller cykla 2 km.
Jag har alltid förespråkat vardagsmotion. Jag kan inte förstå mänskor som tar hissen till tredje våningen och sen kör efter jobbet till utetrappor och springer upp och ner i en halvtimme. Sedan postar de på sociala medier hur jäkla duktiga de är. Really? Barnen får skolskjuts från dörr till dörr, men föräldrarna rusar från jobbet, kör överhastighet för att hinna föra barnet från skolan till hobby a, där hen springer i en timme. Allt för att förhindra barnfetma. Really?
Jag älskade att cykla, gör ännu, och det bästa var friheten när man for iväg på morgonen till skolan. 2 km till lågstadiet, 2,5 km till högstadiet. Det tog mig 15-20 min. Ibland fick jag cykla det i rasertakt för att jag glömt någon bok hemma och fick cykla efter den på matrasten.
Jag påstår inte att jag cyklade varje dag. Verkligen inte. Jag var lat. Ifall det spöregnade eller var smällkallt körde mamma mig. Men cykla var ändå det jag helst gjorde. Ibland gick jag.
För tillfället har jag dåligt samvete för att jag tycker barnen och jag rör på oss för lite. Vi äter mycket gott och är konstant sjuka. Eget fel. Jag får ändå vara glad över att vi inte ännu ser synlig fetma. Tvärtom. Båda flickorna är väldigt starka och normalstorlek. Med större orsak borde jag upprätthålla deras glädje att röra på sig. Och inte bara med att kuska dem till lagidrott. Jag borde göra det vardag att vi rör på oss. För tillfället kör jag dem till dagis (två olika platser) och tar själv bussen in till jobbet. Jag skulle lika bra kunna gå denna bit. Inte till jobbet då, men till dagisarna. Eller varför inte lära dem cykla. Om vintrarna har jag dragit dem i pulkan. Det älskar de. Så varför går vi inte? Varför har jag valt att KÖRA denna ynkiga 3 km av och an. Trots att barnen ständigt frågar ifall vi kan gå. Lathet. Ren lathet. Jag har även blivit bekväm. Vi skulle måsta stiga upp en KVART tidigare. Ja ni läste rätt, en hel KVART sparar jag på att köra bil. Dessutom har jag ju inte skaffat rätt kläder åt mig själv. Naturen och vår fysiska hälsa betalar jag för det här. Jag skäms. Jag gör det verkligen. Jag är inte något bättre än dessa vuxna som tycker de horribelt att deras 11-åriga barn behöver CYKLA 2-4 km en väg. Det där flera stadsbarn gör. På tal om stadsbarn. Visste ni att enligt flera studier i tio års tid (Sverige) visar att barnfetman ökar betydligt mera bland barn i förorten och på landet än hos stadsbarn. Jag är inte alls förvånad. Barn på landet behöver sällan gå eller cykla 2-4 km till skolan och de har inte samma möjligheter till hobbyn. Däremot är vuxna i storstaden betydligt sämre på att utnyttja vardagsmotion. Minns när metron öppnades i Esbo och en arbetstagare var mycket upprörd över att hon måste GÅ 1 KM från bussen till arbetsplatsen iom att bussrutterna ändrade. Hon var främst mycket bekymrad över att tvingas bära på sin träningskass HELA DENNA LÅNGA VÄG. Really? REALLY? Jag behöver säkert inte kommentera detta mer.
Nu tar jag inte ställning till varg eller andra farliga djur, MEN har man flyttat in i skogen och och bor längs en grusväg är det väl inte stadens eller kommunens ansvar längre att kuska barnet dörr till dörr? På vintern använder vi extra starka pannlampor för att synas och själva se framför oss.
Mitt inlägg är ingen kritik mot en familj eller skolskjutsar. Det är mera en oro för hur otroligt bekväma och lata dagens människor är. Vår sittande president fick en gång en fråga varför staten inte understöder fattiga och arbetslösa med understöd till gym. Han gav ett väldigt bra svar. Idrott finns överallt. Man behöver inte gå till ett gym för att röra på sig. Det finns trappor över allt, man kan vara ute i naturen, bära på saker. Dagens människor kan inte längre använda sin egen fantasi till att röra på sig. Och DET är mycket oroväckande. Sedan sitter man nog och klagar för knävärk, puckelarmbåge och diverse krämpor (undantag bekräftar regeln).
Vi hade en utmaning i vintras att gå 10 000 steg per dag. Jag fick lite gnugga ögonen när jag såg detta för förstod inte talet. Det ska inte vara en konst att komma upp i 10 000 steg. Det är några km per dag. Men ja. Det är en utmaning för en stor del och folk inser inte att bara med att åka mindre och tassa mera kommer man upp i dessa 10 000 steg. Mina döttrar har gått 4-5 km själv sedan 2-års åldern. 10 000 steg är inte mycket. Men de är mycket ifall man är bekväm. Ifall du tycker 10 000 steg är mycket, eller 3 km till bussen på morgonen är överkomligt är det dags och fråga sig själv: är det helt realistiskt eller är jag bara bekväm? Gör jag mitt barn en björntjänst?
MhFh
Kommentarer
Skicka en kommentar