Jag behöver inte hänga ut min rumpa
Idag ska vi tala om Sociala medier och speciellt Instagram. Vad vi är intresserade av att se. Direkt i början vill jag erkänna att jag är en Facebook- och Instagramhora. Jag tar upp applikationerna så fort det blir en tyst stund bara för att fly verkligheten och får EGEN tid. Ledsamt, eller hur? Jag vet dock att jag inte är ensam om detta. Speciellt mammor med större ansvar för barn o hem lever i denna bubbla. Man gör allt för att ens en liten stund få fundera på sig själv, sina egna intressen eller absolut inget alls. Sociala medier är också ett sätt att bota sin ensamhet. När man inte har någon annan i just den stunden att berätta åt om barnens utveckling eller hur jäkla god frukost man äter, så delar man med sig av stunden. Och till det är sociala medier helt fenomenalt. Min bästa väninna lägger med jämna mellanrum videon och bilder på min guddotter och det känns som att jag får vara del av hennes vardag trots att vi bor 250 km ifrån varandra. Jag är otroligt tacksam för varje stund jag får se av henne och hur hon växer.
Men sedan har vi det här med rumpor. Rumpor, bakdel, ända, akter, häck, arsel, röv. Kalla det vad ni vill. Fakta är att vill du bli stor på Instagram ska du dela med dig av 1) en bra rumpa 2) snygga bröst 3) både-och. Det andra alternativet är att du redan är kändis och därför får mycket med uppmärksamhet. Vill du växa som Influencer, som det så vackert heter nuförtiden, så ska du posta inlägg med jämna mellanrum, göra väsen om dig genom att kommentera, diskutera och reagera samt bjussa ut dig själv som specialist.
Så vad vill jag se på Insta när jag "flyr" stunden? Jag vill se vad mina vänner gör. Hur de har det. Lappa den tid jag inte tar åt mig för att ringa och fråga hur du mår. Jag tycker det är roligt att se när någon dekorerar om i hemmet, köpt nya skidor och testar dem, äter världens krämigaste glass, när barnet slänger tallriken på golvet och man kan skratta åt att där igen är en förälder som totalt misslyckats i uppfostringen, när väninnan klätt upp sig fint för att gå på bröllop eller när en bekant äter hotellfrukost efter att ha sovit i hotellvärldens snofsigaste säng. Av någon anledning levererar Insta ändå rumpor. Rumpor i mängder. Tränade, småa, smala, obefintliga, perfekta, retuscherade, men även stora, feta, breda, otränade, gropiga med celluliter. Jag följer alla världens människor. Fotomodeller, stjärnor, bloggare, inredningskonsulter, bagare och vänner. Jag började också följa två stycken kvinnor som representerar the PLUS SIZE. Kvinnor som är bekväma med sin kropp och jobbar med att uppmuntra andra kvinnor att godkänna sig som man är. Jag tycker de gör ett viktigt arbete, men Insta tolkade det som att jag har en rumpa-fetisch och nu plötsligt är det det enda som ploppar upp i min feed. Nog har jag vetat att det finns bakdelar på Instagram, men det här är i en helt ny utsträckning. Finns det faktiskt såhär mycket mänskor som fotar sin rumpa?!?
Ifall vi bortser fotomodeller och mänskor som jobbar med sin kropp, varför lägger vi upp bilder på vår kropp? Sist och slutligen är det inte allt för många av mina vänner som lägger ut foton på sin kropp, inte ens bikinibilder. Jag minns en bild speciellt bra som dök upp på Fejjan för några år sedan. Det var en studiekompis som duschade med korna och hon stod i bikini och stövlar med ryggen mot kameran i halvmörker. När jag såg bilden minns jag att jag tänkte att fan va najs hon ser ut. Bilden var rolig, en situationsbild och hon hade dessutom tagit ut svängarna med en komisk text. På köpet såg hon ju mycket bra ut. Sen finns det alltid emellanåt de pinsamma bilderna där folk fotat sina ben på en strand. Oftast börjar bilden opassande vid könsorganet och själva bakgrunden glöms bort. Var det vattnet ni försökte fånga?
Sedan finns de de här som var och varannan dag postar bikinibilder. Att vara bekväm med sin kropp, oberoende om man tillhör kategorin vältränad eller "var ditt bästa du", innebär ju inte bara att våga ta en bild i bikini och baddräkt. Det är ju så mycket mera. Är man inte bekväm tycker man troligen att kläderna sitter dåligt, håret är platt, man vill inte vara på bilder för man ser inte bra ut etc. Det sitter i huvudet. Ifall man postar konstant bilder på sig själv, är självförtroende delvis uppbyggt på mängden som gillar att du "är dig själv"? Alla likes är ju en sorts egoboost.
Jag tycker det är fint att det körs kampanjer för att man ska vara sitt eget bästa jag och nöjd med sin kropp, jag har dock inget behov av att skrika ut det till hela världen. Tolka mig inte fel. Jag är mycket nöjd med min rumpa. Den är passligt fet, otränad eller tränad (är glaset halvtomt eller halvfullt) och den dinglar lite grann när jag går. Jag har aldrig motiverats till träning för att få en viss sorts kropp. Jag motiveras av att jag mår bra. Att jag orkar göra saker, känner mig utvilad och pigg. Jag älskar mina obefintliga bröst och jag har lärt mig att leva med min simring runt magen. Jag har gäddhäng med celluliter och ibland samlar jag på mig vätska så att jag är rund i ansiktet. Men behöver jag lägga ut det på Instagram? Att det här är jag? Nej. Och för att vara helt ärlig, tror inte mina vänner heller skulle inspireras så fasligt av att se en panorama bild där fokus är på min rumpa. Däremot tror jag att vi kan inspireras av varandra av att vi känner oss bekväma precis sådana som vi är. Jag brukar småle ibland när någon kommenterar att jag ser snygg ut i dagens outfit för oftast har jag gått utanför min bekvämlighetszon och tycker jag dragit på mig något som ser ut som om de vore direkt från stormarknadens massproduktion. Dessutom lite illasittande. Men det behöver ju inte mina vänner veta. De har ju just gett mig energin att fortsätta tro på mig själv att jag är fin som jag är genom att ge mig en komplimang. Och ibland är det de enda jag behöver. Behöver jag smicker för min fina rumpa kan jag ställa mig vid spegeln och konstatera att det är en jäkla fin rumpa. Jag behöver inte mina vänner eller tusen insta-likes till det. Det är ju sist o slutligen min rumpa och det har ingen betydelse vad alla andra tycker.
MhFh
Men sedan har vi det här med rumpor. Rumpor, bakdel, ända, akter, häck, arsel, röv. Kalla det vad ni vill. Fakta är att vill du bli stor på Instagram ska du dela med dig av 1) en bra rumpa 2) snygga bröst 3) både-och. Det andra alternativet är att du redan är kändis och därför får mycket med uppmärksamhet. Vill du växa som Influencer, som det så vackert heter nuförtiden, så ska du posta inlägg med jämna mellanrum, göra väsen om dig genom att kommentera, diskutera och reagera samt bjussa ut dig själv som specialist.
Så vad vill jag se på Insta när jag "flyr" stunden? Jag vill se vad mina vänner gör. Hur de har det. Lappa den tid jag inte tar åt mig för att ringa och fråga hur du mår. Jag tycker det är roligt att se när någon dekorerar om i hemmet, köpt nya skidor och testar dem, äter världens krämigaste glass, när barnet slänger tallriken på golvet och man kan skratta åt att där igen är en förälder som totalt misslyckats i uppfostringen, när väninnan klätt upp sig fint för att gå på bröllop eller när en bekant äter hotellfrukost efter att ha sovit i hotellvärldens snofsigaste säng. Av någon anledning levererar Insta ändå rumpor. Rumpor i mängder. Tränade, småa, smala, obefintliga, perfekta, retuscherade, men även stora, feta, breda, otränade, gropiga med celluliter. Jag följer alla världens människor. Fotomodeller, stjärnor, bloggare, inredningskonsulter, bagare och vänner. Jag började också följa två stycken kvinnor som representerar the PLUS SIZE. Kvinnor som är bekväma med sin kropp och jobbar med att uppmuntra andra kvinnor att godkänna sig som man är. Jag tycker de gör ett viktigt arbete, men Insta tolkade det som att jag har en rumpa-fetisch och nu plötsligt är det det enda som ploppar upp i min feed. Nog har jag vetat att det finns bakdelar på Instagram, men det här är i en helt ny utsträckning. Finns det faktiskt såhär mycket mänskor som fotar sin rumpa?!?
Ifall vi bortser fotomodeller och mänskor som jobbar med sin kropp, varför lägger vi upp bilder på vår kropp? Sist och slutligen är det inte allt för många av mina vänner som lägger ut foton på sin kropp, inte ens bikinibilder. Jag minns en bild speciellt bra som dök upp på Fejjan för några år sedan. Det var en studiekompis som duschade med korna och hon stod i bikini och stövlar med ryggen mot kameran i halvmörker. När jag såg bilden minns jag att jag tänkte att fan va najs hon ser ut. Bilden var rolig, en situationsbild och hon hade dessutom tagit ut svängarna med en komisk text. På köpet såg hon ju mycket bra ut. Sen finns det alltid emellanåt de pinsamma bilderna där folk fotat sina ben på en strand. Oftast börjar bilden opassande vid könsorganet och själva bakgrunden glöms bort. Var det vattnet ni försökte fånga?
Sedan finns de de här som var och varannan dag postar bikinibilder. Att vara bekväm med sin kropp, oberoende om man tillhör kategorin vältränad eller "var ditt bästa du", innebär ju inte bara att våga ta en bild i bikini och baddräkt. Det är ju så mycket mera. Är man inte bekväm tycker man troligen att kläderna sitter dåligt, håret är platt, man vill inte vara på bilder för man ser inte bra ut etc. Det sitter i huvudet. Ifall man postar konstant bilder på sig själv, är självförtroende delvis uppbyggt på mängden som gillar att du "är dig själv"? Alla likes är ju en sorts egoboost.
Jag tycker det är fint att det körs kampanjer för att man ska vara sitt eget bästa jag och nöjd med sin kropp, jag har dock inget behov av att skrika ut det till hela världen. Tolka mig inte fel. Jag är mycket nöjd med min rumpa. Den är passligt fet, otränad eller tränad (är glaset halvtomt eller halvfullt) och den dinglar lite grann när jag går. Jag har aldrig motiverats till träning för att få en viss sorts kropp. Jag motiveras av att jag mår bra. Att jag orkar göra saker, känner mig utvilad och pigg. Jag älskar mina obefintliga bröst och jag har lärt mig att leva med min simring runt magen. Jag har gäddhäng med celluliter och ibland samlar jag på mig vätska så att jag är rund i ansiktet. Men behöver jag lägga ut det på Instagram? Att det här är jag? Nej. Och för att vara helt ärlig, tror inte mina vänner heller skulle inspireras så fasligt av att se en panorama bild där fokus är på min rumpa. Däremot tror jag att vi kan inspireras av varandra av att vi känner oss bekväma precis sådana som vi är. Jag brukar småle ibland när någon kommenterar att jag ser snygg ut i dagens outfit för oftast har jag gått utanför min bekvämlighetszon och tycker jag dragit på mig något som ser ut som om de vore direkt från stormarknadens massproduktion. Dessutom lite illasittande. Men det behöver ju inte mina vänner veta. De har ju just gett mig energin att fortsätta tro på mig själv att jag är fin som jag är genom att ge mig en komplimang. Och ibland är det de enda jag behöver. Behöver jag smicker för min fina rumpa kan jag ställa mig vid spegeln och konstatera att det är en jäkla fin rumpa. Jag behöver inte mina vänner eller tusen insta-likes till det. Det är ju sist o slutligen min rumpa och det har ingen betydelse vad alla andra tycker.
MhFh
Kommentarer
Skicka en kommentar