Tonåringen in da house!

Idag ska vi tala om ett ämne man sällan talar om, nämligen menstruation. Jag ska inte tala om mängder och färg utan fokusera på PMS (Premenstruell syndrom).

När det blir tal om humörsvängningar har jag alltid sagt att hos mig märker man nog inget. Lider inte av något PMS och man märker inte när jag har någon kvinnovecka. Lite stolt och sådär mallig. Ni vet när man vill vara "lite bättre". De som känner mig vet ju dock att det här är allt annat än sant. Jag lider av värre humörsvängningar än gravida kvinnor. Själv har jag klassat det som en dålig egenskap hos mig själv.

Häromdagen gjorde min pojkvän dock en helt annan bedömning.
Han sa det så klockrent! "Kyllä minä tiedän että on taas kuun loppua. Sä syöt jatkuvasti, sulla on nälkä, mutta et halua syödä mitään, sulla on turvonnut olo, sun rinnat ovat kipeet ja kiukuttelet." Här har jag i femton år försökt intala mig själv att jag har kraftiga personlighetsdrag som humörsvängningar när jag i själva verket endast lidit av PMS! Vilken lättnad! Plötsligt förvandlas jag från monster-kvinna till en helt normal kvinna. Varför har jag ens försökt dölja dessa tecken när det funnits en så naturlig förklaring, och en så mycket bättre förklaring?? Ingen vill ju vara en monsterkvinna, men en kvinna med PMS får i alla fall lite sympati.

Detta sockerbehov, gråtattacker, uppsvullnad, allmän förlamning. Allting har en naturlig förklaring. Och den är som starkast hos 30-40 åriga kvinnor. Kära PMS - Så som jag har förträng dig och förnekat dig. Jag vet att du finns där. Och därför kommer jag att börja samarbeta med dig.

MhFh

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Konsten att koka ris

Framåt, framåt, framåt, framåt...

Silverskedens betydelse