Svårt att vara ensam?

Det sägs att det finns självständiga personer och de som inte kan vara ensamma. Jag har själv alltid klassat mig som självständig, men mina väninnor brukar ganska tydligt uttrycka sin åsikt om att jag borde vara ensam när ett förhållande spricker.

Nu har det gått några månader sedan vi slutade bo under samma tak och jag har haft tid att forma mina egna rutiner. Det mest sorgliga är att mitt liv knappt ändrat. Jag åker ännu runt med flickorna ensam, har min egen ekonomi o talar med mig själv om vad flickorna behöver för kläder eller annat. Med korten på borden kan man nog inte säga att vi levde ett gemensamt liv, det fanns inget vi. Det såg nog alla andra förutom jag.

Hela situationen har ju också fått mig att analysera mina tidigare förhållanden. Jag har inte haft den där personen som jag kan berätta allting åt, planera min vardag med och som jag konsulterat vilken soffdyna som är snyggare. Alla mina väninnor som lever i parförhållanden har detta intensiva liv och tom männen jag har träffat har levt detta liv i nånslags form. Det får ju mig att fundera på att är det faktiskt fel på männen som jag sällskapat med eller är det jag som varit sluten och velat dölja något? Jag har tänkt att man inte ska tvinga männen till detta vi -liv, men äntligen börjar jag också inse att det finns män som också vill ha ett "vi" liv och jag behöver inte klara mig själv.

Självfallet har jag funderat på varför vi kvinnor som sätter oss själva i ett så kallat underläge i ett förhållande, står ut med "skiten". Ekvationen är sällan så enkel.  Iom att vi "sköter allting" gör man sig behövlig. Det är så enkelt att säga att han inte kan få bättre för han har ju det så bra, men när vardagliga saker som att byta däck eller söka barnen blir ett problem, ska man på riktigt ifrågasätta att är det såhär jag vill ha det. Sanningen tar sjukt och det är en jätte tröskel att lämna ett förhållande, men ensam i ett förhållande är inte heller rätt. Vid det här skede vill jag poängtera att radiokillen t är en fin kille, men inte min drömmars man. Jag var bitter och sur när han lämnade beskedet, men i slutändan var det ändå en lättnad.

Så vad kan man säga? Jag har 100% misslyckande med parförhållanden och jag har oftare blivit lämnad än varit den som lämnar. Skrämmande? Hell yah! Är det något fel på mig? Jo och nä. Jag vet ju var skon klämmer.

Jag är okapabel till att låta någon komma under skinnet. Går man inför att leva ett vi liv ökar risken till att bli sårad. Jag måste ändra mina egna vanor och ta andra personer i beaktande.  Så det är enklare att utesluta alla och leva med sig själv.

De senaste veckorna har jag träffat mina väninnor en hel massa och min inställning har delvis ändrat. Jag vet ju om att vill jag någonsin ha det samma de har med sina män måste jag bli ett med mina osäkra sidor och framförallt börja bjuda på mig själv.

Jag har träffat en kille som gillar att fotografera och ni kan tänka er paniken när han tar fram kameran när jag sminklös sitter och jobbar. Första tanken? Eeeeei video. Har jag livlösa ögon, är fledan ok, drar jag in pösmagen nog? Helt knasigt egentligen för han gillar min pösiga mage, tycker jag är oskyldigt söt utan smink och att mitt hår behöver balsam. Yes, den sista punkten tar jag en annan dag :D! 

Så varför väljer man en kar som man inte får någon uppmärksamhet av framom den där snygga killen som lagar mat tillsammans med en lr vill göra familjeutflykter?

Min analys är den att i ett ensamt förhållande får jag ta hand om mig själv och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte håller tider eller glömmer att anmäla saker. Jag behöver inte heller vara fine med mina dåliga sidor för de spelar ingen betydelse. Jag är ju en kämpe som sopar golvet framför karln och klarar av allt annat.

Jag önskar ju att jag ännu hittar den där killen som får mig att gå all in och står vid min sida trots att jag högst antagligen blir både hängig, klängig och aningen kontrollfreak. Sopivasti omistushaluinen 😁 

Det är dock en ganska stor utmaning att knacka sönder ett 28 år gammalt skal som blir starkare för varje dag. Som tur finns det alltid hopp.

Så har jag svårt att vara ensam? Troligen ja, just därför för att jag gör mig ensam. Äkta martyr. 

MhFh