Sorgens dag

Igår fick man igen lite nytt perspektiv på livet.

Efter att motgång efter motgång droppade ner i min postlåda (läs inbox) sa jag åt min väninna att det är bara sjukdom eller döden som fattas. Fem minuter skickade min väninna att hennes dotter 3,5 år har gått bort. Orsak? Hjärnblödning. Chock. Jag är ännu idag stum och kan knappt föreställa mig situationen.

Det värsta som kan hända föräldrar har de fått uppleva. Jag känner mig inte bara ledsen utan även skamsen över att jag tycker mina egna problem är så gigantiska. Dom är ju inte det. Egentligen. Det känns bara som att allting kommer på en gång och man inte hinner smälta dem eller tänka klart. Jag kan inte alltid hantera dem. Det är ju ändå saker som går att fixa ifall man bara orkar stå ut.

Jag försöker föreställa mig situationen att mista ett barn. Redan tanken gör sjukt. Jag vill ju inte tänka på sånt. Det värsta är att ibland behöver man så rejäl chock-behandling som döden för att inse hur bra man egentligen har de. Motgångar har vi alla. Döden är ändå värst. Den påminner oss om hur kort livet egentligen kan vara.

Allt stöd och värme till familjen <3

MhFh