Vem tröstar pappa? del 3
Onsdag 15.05.2013
Den beräknade dagen enligt BB
19.32 Vår älskade söta tös <3
22.50 Flytt till avdelningen. En lycklig och stolt pappa skickas hem. Kvar blir mor och dotter. Tårarna rinner ner. Jag skulle ju så gärna ha honom här istället för över 60 km ifrån!
Nu kanske ni frågar er själva vart jag vill komma med den här förlossningshistorien. Skryta igen om hur "enkelt" jag kommit undan? Nej. Den här gången handlar det inte om mig, utan min andra hälft.
Under hela graviditeten har vi fått höra hur pappan ska göra det ena, än det andra för sin gravida kvinna. Emellanåt har jag nästan blivit irriterad när man får höra kommentarer att det inte borde vara jag som skämmer bort honom med att göra mat, utan tvärtom. Det är ju jag som är gravid. Jag får inte lyfta, bära, röra på mig etc. Ja, emellanåt har jag fått känslan av att folk tror att jag är dödssjuk. Och inte ens om jag skulle vara det skulle jag gå med på att lugna ner takten och falla in i någon slags koma. Nej tack! Jag vill leva livet. Jag kan sätta ner mig på soffan om jag blir trött, men så länge jag orkar är det både psykiskt och fysiskt bättre att vara igång.
Redan när jag ansökte om mamma-lådan förundrade jag mig över varför den heter mamma-låda och inte baby-låda. För det är ju 90% lillingens saker i den?
Innan hon föddes öste det in gåvor från vänner och arbetskolleger. De flesta, rättare sagt alla, gavs åt mig.
På BB serveras mamman måltider och säng. Pappan lever på recliner och lite mat. De flesta män vill inte lämna sin kvinna i smärta och offrar sina måltider när den packade matsäcken är slut.
Under väntetiden och förlossningen följer våra starka män med när vi har sjukt i kroppen. När barnet väl är fött serveras mor mat och far kaffe eller te. Därefter skickas pappan hem när resten av familjen stannar på BB.
Ännu efter att vi blivit hemmastadda frågar folk mig om Radiokillen T byter blöja. Vilken fråga! Såklart han gör. Mer än mig kan jag berätta.
Sedan vi fick veta att vi väntar krabaten har jag känt en viss sympati för min kille. Han vet inte hur det känns när min kropp förändras. Det han kan göra är lyssna och försöka stöda. Graviditeten gick relativt smärtfritt. Delvis var jag inställd på att jag vill vara super-mum och delvis ville jag hålla mig från att belasta min man och mina nära. Man är inte sjuk när man är gravid. Det är ett tillstånd. Det värsta från graviditetens början fram till nu när jag ligger här på soffan och myser med min baby var inte krystningen, smärtan eller den långa väntan. Det värsta för mig var att följa med hur åsidosatt barnets pappa var och är samt att se hur mycket samhället förväntar sig av männen trots att väldig få, rentav ingen stöder eller noterar dem.
När lillingen föddes var hon inte många minuter på mitt bröst innan hon tvättades och lindades in. Sedan gavs hon åt T som fick hålla henne en lång stund innan de kopplat bort mig från alla maskiner, duschat och piggnat till. Vi fick också båda redigt kvällsmål, vilket jag var mycket tacksam för.
Det är inte lätt att vara mamma, men det är minst lika svårt att vara pappa. Låt oss inte glömma hur fina män vi har som stöder oss trots att det är smärta för dem att se när kvinnan de har starka känslor för går igenom något som utmattande som t.ex. förlossning.
MhFh
Nu kanske ni frågar er själva vart jag vill komma med den här förlossningshistorien. Skryta igen om hur "enkelt" jag kommit undan? Nej. Den här gången handlar det inte om mig, utan min andra hälft.
Under hela graviditeten har vi fått höra hur pappan ska göra det ena, än det andra för sin gravida kvinna. Emellanåt har jag nästan blivit irriterad när man får höra kommentarer att det inte borde vara jag som skämmer bort honom med att göra mat, utan tvärtom. Det är ju jag som är gravid. Jag får inte lyfta, bära, röra på mig etc. Ja, emellanåt har jag fått känslan av att folk tror att jag är dödssjuk. Och inte ens om jag skulle vara det skulle jag gå med på att lugna ner takten och falla in i någon slags koma. Nej tack! Jag vill leva livet. Jag kan sätta ner mig på soffan om jag blir trött, men så länge jag orkar är det både psykiskt och fysiskt bättre att vara igång.
Redan när jag ansökte om mamma-lådan förundrade jag mig över varför den heter mamma-låda och inte baby-låda. För det är ju 90% lillingens saker i den?
Innan hon föddes öste det in gåvor från vänner och arbetskolleger. De flesta, rättare sagt alla, gavs åt mig.
På BB serveras mamman måltider och säng. Pappan lever på recliner och lite mat. De flesta män vill inte lämna sin kvinna i smärta och offrar sina måltider när den packade matsäcken är slut.
Under väntetiden och förlossningen följer våra starka män med när vi har sjukt i kroppen. När barnet väl är fött serveras mor mat och far kaffe eller te. Därefter skickas pappan hem när resten av familjen stannar på BB.
Ännu efter att vi blivit hemmastadda frågar folk mig om Radiokillen T byter blöja. Vilken fråga! Såklart han gör. Mer än mig kan jag berätta.
Sedan vi fick veta att vi väntar krabaten har jag känt en viss sympati för min kille. Han vet inte hur det känns när min kropp förändras. Det han kan göra är lyssna och försöka stöda. Graviditeten gick relativt smärtfritt. Delvis var jag inställd på att jag vill vara super-mum och delvis ville jag hålla mig från att belasta min man och mina nära. Man är inte sjuk när man är gravid. Det är ett tillstånd. Det värsta från graviditetens början fram till nu när jag ligger här på soffan och myser med min baby var inte krystningen, smärtan eller den långa väntan. Det värsta för mig var att följa med hur åsidosatt barnets pappa var och är samt att se hur mycket samhället förväntar sig av männen trots att väldig få, rentav ingen stöder eller noterar dem.
När lillingen föddes var hon inte många minuter på mitt bröst innan hon tvättades och lindades in. Sedan gavs hon åt T som fick hålla henne en lång stund innan de kopplat bort mig från alla maskiner, duschat och piggnat till. Vi fick också båda redigt kvällsmål, vilket jag var mycket tacksam för.
Det är inte lätt att vara mamma, men det är minst lika svårt att vara pappa. Låt oss inte glömma hur fina män vi har som stöder oss trots att det är smärta för dem att se när kvinnan de har starka känslor för går igenom något som utmattande som t.ex. förlossning.
Strössel <3 Radiokillen T
MhFh
M sade samma sak då när jag var gravid, att alla funderade över mamman och babyn men ingen brydde sig om hur han hade det. Och på BB glömde de bort att han också skulle ha mat fastän vi hade familjerum och han var där hela tiden.
SvaraRaderaOch jo, mammalådan borde nog få ett nytt namn :)
Grattis än en gång till er alla, hoppas att allt har gått bra!