Pandoras ask
Jag tänkte..
att jag sådär småningom skulle våga öppna bloggen igen. Varför?
För att jag saknar att skriva.
Jag saknar att lufta tankarna. Jag saknar mitt roliga jag. Jag saknar mitt goda språk. Jag saknar. Det där att bara låta texten flöda. Och sedan bli överraskad över att ha skapat något som låter helt vettigt. Eller som är så roligt att jag själv börjar skratta åt mina tankar. Det kan ju också hända att det var så dåligt att det blev roligt. I alla fall. Nu. Kanske. Vi. Är
TILLBAKA!
För stunden i alla fall. Det fanns egentligen bara två orsaker till varför jag slutade.
Den första orsaken till tystnaden var att jag slutade läsa bloggar själv. Vem bloggar liksom? Eller den ännu större frågan. Vem har tålamodet att läsa bloggar? Jag undrar sa flundran.
Den andra orsaken var att jag kände att jag förvandlats till en så otrolig marrspik. En riktig gnällkärring som inte hade något positivt att komma med. Vem vill sprida sådan negativitet?
Tack till de rådande tiderna i världen börjar jag känna mig lite som människa igen. Igen må ja säga för det är nog många gånger jag sagt det här i bloggen. Men tillbaka till nutid. Låter ganska hemskt att ens skriva så, att corona fått mig på fötter, men i och med att vi varit hemma nu i över sju veckor (!) så har vi hunnit städa igenom alla rum, kastat ut extra saker eller sådant som är sönder, städat uteplatsen, cyklat flera hundra km, åkt till jouren och limmat sår i pannan, börjat springa igen, inlett plankan-utmaningen, minskat matsvinnet, fått ner butikskostnaderna m.m. Listan är oändlig. Dessutom behöver jag inte ha dåligt samvete för att vi inte åker runt och gör dittan och dattan. Jag skulle jätte gärna se mina vänner och familjen, men låt oss vara ärliga. En sådan här andningspaus borde jag haft för tre år sedan. Göra vad jag vill varje dag med mina barn. Pausa livet. Tror det många andra som också behövde den här pausen.
Vi är lyckligt lottade i vår familj. Vi är friska, jag och min sambo har jobb och vi har både mat på bordet och tak över huvudet. Även från jobbets sida kom det i sista stund att jag får jobba distans och bara fokusera på det som är relevant. Att pendla 70 km en väg och lägga 2,5 h per dag på att bara köra hem-förskola-dagis-jobb-dagis-förskola blev ganska stressande. Jag har plötsligt fått 10 timmar mer tid i veckan. Tio timmar. Förstår ni hur mycket tid det är? Vann jag just på lotto, eller?
Humöret går upp och ner. Nu när jag har fått spendera dagarna med mina barn, kände jag mig värdelös när de åkte till sin pappa. Jaha, vad skulle jag nu då hitta på? Trött var jag ju, men inte på samma sätt som när vi snurrade den "vanliga" vardagen. Lyckligtvis har jag en underbar man att dela livet med.
För lite på tio år sedan tog det slut mellan mig och min första pojkvän. Jag fick panik. Alla hade så mycket förväntningar. Han var den perfekta svärsonen, vi skulle gifta oss, skaffa barn, bo på landet, han jobba i skogen och jag på försäkringsbolag. Usch! tänkte jag och flydde livet. Det här ät INTE det jag drömmer om.
Idag, tio år sedan, har jag två barn, jag jobbar på försäkringsbolag och vi bor i Esbo. Det är nog lika med landet hit i storstadsregionen. Vi har varit Esbo-bor ganska långt ett år nu, och det är nu vad det är. Inte tror jag att jag riktigt får några rötter någonstans längre. Men området är trevligt, kollektivtrafiken är tillräcklig för mitt bruk och servicen finns nära. Inte så mycket annat att klaga på än att jag saknar ett ordentligt centrum och att det nog bor lite för mycket mänskor i vårt område.
Så vad drömmer jag om ifall jag ändå sitter här med min familj och jobbar med ett ganska konservativt jobb?
Jag drömmer nog om en delvis ekonomisk obundenhet. Det där att inte behöva räkna varenda slant. Jag tror det är ganska många som drömmer om det. Speciellt om man kommer från en familj där man vet att det inte kommer ge några klirr i kassan när släkten går bort eller finns egendomar som delas ut när barnbarnen är vuxna. Inga sommarstugor att åka till eller bilar som rullar fram när man fyller aderton. Pengar och ekonomi är ett tabu ämne och skapar en otrolig klyfta i samhället. Speciellt sådana här tider, då väldigt många plötsligt står utan jobb och inkomster och har en familj att försörja.
Lite drömmer jag också om mitt röda tegelhus. Det där med köket på höger om ytterdörren och vardagsrummet symmetriskt till vänster. Jag har väl länge tänkt att i och med alla ekonomiska förluster jag gjort de senaste tio åren så kommer det aldrig att ske att jag bygger ett hus, ifall jag inte drar åt den ekonomiska svångremmen riktigt ordentligt, men det är ju inte heller kul. Nog måste man ju njuta av livet också.
Sådär småningom börjar jag se allting lite mer positivt. Jag har till och med börjat drömma igen. Det kommer nog bli bra det här. Eller vad säger ni? Vad har ni lärt er om er själv de senaste månaderna?
MhFh
P.s. vet ni vad? Jag har fått ett dille på att lacka naglar. När har det hänt senast?
att jag sådär småningom skulle våga öppna bloggen igen. Varför?
För att jag saknar att skriva.
Jag saknar att lufta tankarna. Jag saknar mitt roliga jag. Jag saknar mitt goda språk. Jag saknar. Det där att bara låta texten flöda. Och sedan bli överraskad över att ha skapat något som låter helt vettigt. Eller som är så roligt att jag själv börjar skratta åt mina tankar. Det kan ju också hända att det var så dåligt att det blev roligt. I alla fall. Nu. Kanske. Vi. Är
TILLBAKA!
För stunden i alla fall. Det fanns egentligen bara två orsaker till varför jag slutade.
Den första orsaken till tystnaden var att jag slutade läsa bloggar själv. Vem bloggar liksom? Eller den ännu större frågan. Vem har tålamodet att läsa bloggar? Jag undrar sa flundran.
Den andra orsaken var att jag kände att jag förvandlats till en så otrolig marrspik. En riktig gnällkärring som inte hade något positivt att komma med. Vem vill sprida sådan negativitet?
Tack till de rådande tiderna i världen börjar jag känna mig lite som människa igen. Igen må ja säga för det är nog många gånger jag sagt det här i bloggen. Men tillbaka till nutid. Låter ganska hemskt att ens skriva så, att corona fått mig på fötter, men i och med att vi varit hemma nu i över sju veckor (!) så har vi hunnit städa igenom alla rum, kastat ut extra saker eller sådant som är sönder, städat uteplatsen, cyklat flera hundra km, åkt till jouren och limmat sår i pannan, börjat springa igen, inlett plankan-utmaningen, minskat matsvinnet, fått ner butikskostnaderna m.m. Listan är oändlig. Dessutom behöver jag inte ha dåligt samvete för att vi inte åker runt och gör dittan och dattan. Jag skulle jätte gärna se mina vänner och familjen, men låt oss vara ärliga. En sådan här andningspaus borde jag haft för tre år sedan. Göra vad jag vill varje dag med mina barn. Pausa livet. Tror det många andra som också behövde den här pausen.
Vi är lyckligt lottade i vår familj. Vi är friska, jag och min sambo har jobb och vi har både mat på bordet och tak över huvudet. Även från jobbets sida kom det i sista stund att jag får jobba distans och bara fokusera på det som är relevant. Att pendla 70 km en väg och lägga 2,5 h per dag på att bara köra hem-förskola-dagis-jobb-dagis-förskola blev ganska stressande. Jag har plötsligt fått 10 timmar mer tid i veckan. Tio timmar. Förstår ni hur mycket tid det är? Vann jag just på lotto, eller?
Humöret går upp och ner. Nu när jag har fått spendera dagarna med mina barn, kände jag mig värdelös när de åkte till sin pappa. Jaha, vad skulle jag nu då hitta på? Trött var jag ju, men inte på samma sätt som när vi snurrade den "vanliga" vardagen. Lyckligtvis har jag en underbar man att dela livet med.
För lite på tio år sedan tog det slut mellan mig och min första pojkvän. Jag fick panik. Alla hade så mycket förväntningar. Han var den perfekta svärsonen, vi skulle gifta oss, skaffa barn, bo på landet, han jobba i skogen och jag på försäkringsbolag. Usch! tänkte jag och flydde livet. Det här ät INTE det jag drömmer om.
Idag, tio år sedan, har jag två barn, jag jobbar på försäkringsbolag och vi bor i Esbo. Det är nog lika med landet hit i storstadsregionen. Vi har varit Esbo-bor ganska långt ett år nu, och det är nu vad det är. Inte tror jag att jag riktigt får några rötter någonstans längre. Men området är trevligt, kollektivtrafiken är tillräcklig för mitt bruk och servicen finns nära. Inte så mycket annat att klaga på än att jag saknar ett ordentligt centrum och att det nog bor lite för mycket mänskor i vårt område.
Så vad drömmer jag om ifall jag ändå sitter här med min familj och jobbar med ett ganska konservativt jobb?
Jag drömmer nog om en delvis ekonomisk obundenhet. Det där att inte behöva räkna varenda slant. Jag tror det är ganska många som drömmer om det. Speciellt om man kommer från en familj där man vet att det inte kommer ge några klirr i kassan när släkten går bort eller finns egendomar som delas ut när barnbarnen är vuxna. Inga sommarstugor att åka till eller bilar som rullar fram när man fyller aderton. Pengar och ekonomi är ett tabu ämne och skapar en otrolig klyfta i samhället. Speciellt sådana här tider, då väldigt många plötsligt står utan jobb och inkomster och har en familj att försörja.
Lite drömmer jag också om mitt röda tegelhus. Det där med köket på höger om ytterdörren och vardagsrummet symmetriskt till vänster. Jag har väl länge tänkt att i och med alla ekonomiska förluster jag gjort de senaste tio åren så kommer det aldrig att ske att jag bygger ett hus, ifall jag inte drar åt den ekonomiska svångremmen riktigt ordentligt, men det är ju inte heller kul. Nog måste man ju njuta av livet också.
Sådär småningom börjar jag se allting lite mer positivt. Jag har till och med börjat drömma igen. Det kommer nog bli bra det här. Eller vad säger ni? Vad har ni lärt er om er själv de senaste månaderna?
MhFh
P.s. vet ni vad? Jag har fått ett dille på att lacka naglar. När har det hänt senast?
Kommentarer
Skicka en kommentar