8 skottkärror med skit

Några helger sedan när vi var ute och leka med flickorna tog jag äntligen och städade gården.
Egentligen fanns det en a4  lång lista på viktigare saker men för tillfället känns det som om att det är vikigare att få en sak ur världen än att ligga på sängbottnet och tycka synd om mig själv.

Jag har skjutit på att kratta gården för att jag visse att det skulle bli tungt. Inte fysiskt utan psykiskt. Att kärra bort alla löv, kvistar, äpplen och minnen. Att se på kaoset som bara lämnades på hösten. Den rostiga hammaren på terassbordet, det utdragna måttbandet, läskburkarna, spikarna, plankorna, den mössätna pressun, handskarna ja allt. En dag tog han paus i remonten, men fortsatte aldrig. Ungefär så har vår gård sett ut hela vintern under snön.

Det senaste halvåret har nog varit det tyngsta i mitt liv. Jag har fått en liten livsglädje tillbaka och den uppskattningen jag inte fått de senaste fem åren. Samtidigt har jag känt mig mer övergiven än någonsin. Jag har fått hjälp av oväntade personer, men varje dag har varit en kamp mot att orka. Största tacket går nog till mina närmaste vänner och jobbkollegerna som hållit mig flytande.

Som person har jag dock vuxit mer än någonsin. Ungefär när vi stod med flickornas pappa och stred om vem som köpt vilka målarpenslar gick det ett ljus för mig. Livet handlar inte om materia, pengar eller saker. Det handlar om att umgås med personer som gör en glad, lyxa till vardagen med att kocka god mat åt varandra och spela ett bordsspelt tillsammans istället för att städa.

På tal om städa. Redan under hösten började jag skita blanka fan i att städa när det kommer gäster. Vardagen ska vara en fest och jag vill att mina gäster ser precis hur jag mår - för hemmet om något avspeglar hur en mänska har det. Efter att det största barnet flyttade ut har vi haft det ganska bas städigt och det är mer än härligt. Han kommer inte att flytta hit igen.

Det andra jag lärt mig är att lyssna. Så fort jag släppte taget om saker och började rensa hemma på allt onödigt (sparar typ endast arvegods och gåvor) har jag lärt känna mina vänner på ett helt nytt sätt. Jag börjar få en uppfattning om vad de gillar för mat, hurudana vardagsrutiner de har, hurdana minnen de skapar. Jag har också tagit mig tiden att träffa de flesta av dem, så mycket som helgerna och vardagen ger vika.

Sist, men inte minst har jag släppt prestationspressen. På jobbet har jag peppat mig själv att jag inte kan göra mer än vad jag hinner och det börjar bära frukt. På fritiden kör jag mottot "en sak om dagen". Så får jag saker och ting gjort utan att börja stressa för allt som är ogjort. För det finns en drös med saker som är ogjorda, det förnekar jag inte. 

I samband med att jag släppte prestationspressen, började jag också njuta av livet. Jag skrattar betydligt mer. Jag tar inte saker så allvarligt och jag gör beslut som passar mig. Länge har allting handlat om att man ska ha ett bra jobb, vara någonslags supermamma som hinner göra ALLT!, den duktiga arbetstagaren, fina dyra bilen, EGET hem etc. Det här att skaffa på sig en massa grejer för ju också med sig nya problem. Mina väninnor har varit speciellt duktiga på att berätta hur dum jag varit som bott på hyra och att det enda rätta är att köpa och så stort som möjligt. Nu har jag då mitt "eget" hus(läs banken) och jag tycker det begränsar mitt kringresande något otroligt. Skulle vi bott på hyra skulle jag kunna flytta närmare mina vänner, inte behöva oroa mig över allt som borde remppas färdigt på huset och ifall jag har råd att bo här. Jag var först förkrossad över att jag sabbat mina möjligheter att köpa eget igen pga ett missköp med exet, men ju mer ja tänker på saken börjar jag smälta tanken att bo på hyra igen. Det är ju en otroligt bekväm lösning sist och slutligen. Och att bo på hyra gör mig inte till en sämre mänska.

Så vad vill jag säga med det här inlägget? So what ifall världen drar mattan under benen, livet pissar en i ansiktet med en klase med motgångar eller favoritkoppen går sönder. Det finns flera på IKEA.

MhFh