Vad ska man med känslor till, de gör ju ändå som de vill

Vet ni den där känslan när man får ungarna iväg till dagis i tid, men vet att allting efter det består av minutschema?

När man sitter på doonet och försöker få så mycket gjort som möjligt för att man vet att man är borta kommande vecka. Använder alla pauser till att fixa personliga grejer så som betala räkningar. När man springer till bilen för att hinna kurva in efter mjölk före man plockar upp barnen kl.17. Kör upp på gården, hjälper barnen ut ur bilen, börjar skotta snö så länge barnen skriker varenda gång utebelysningen släcks. Lyckas få in de trötta och hungriga barnen. Går hastigt ner till källaren för att lägga på maskin. Kommer upp och tänder tackan. Börjar laga mat. Byter blöja och lakan i sängen så länge gratängen blir färdig i ugnen. Slarvar in maten i kroppen, kanske tom hinner och orkar växla några ord med barnen. Städar undan, tvättar bord, stol o golv. Plockar in i diskmaskin och lägger på den. Går ner till källaren och plockar upp tvätten. Lägger på en ny maskin. Tar upp den rena tvätten och börjar vika. Läser en bok åt flickorna. Konstaterar att det är sängdags. Äter kvällsmål, tvättar tänderna och byter om till pyjamas. Läser två sagor till. Väntar på att barnen sover. Går ner halv tio, kollar tackan, stänger spjälet. Plockar upp andra maskinen med tvätt. Börjar packa veckoslutsväskan utan att veta destination. Hittar inga rena byxor lr strumpbyxor. Svär några välvalda ord. Sneglar på klockan. 22:35. Bokföringen väntar.

Stänger av diskmaskin. Sätter sig på soffan, kastar upp fötterna och klappar sig på axeln. Fan jag överlevde den här dagen också. Biter ihop och försöker lyfta på rumpan för att ta sig upp till sängen.
Kan inte. Orkar inte. Tar fram telefon. Försöker facebookka. Kan inte. Orkar inte. Lägger på tvn. Försöker koncentrera sig på ett bra program. Kan inte. Orkar inte. Tar filten på fötterna och lägger ner huvudet på soffdynan. Sak samma var man ligger. Måste. Få. Sova. Somnar på direkten. 

MfFh