Livet i klänning

Det sägs att det finns självständiga personer och de som inte kan vara ensamma. Jag har själv alltid klassat mig som självständig, men mina väninnor brukar ganska tydligt uttrycka sin åsikt om att jag borde vara ensam när ett förhållande spricker. Nu har det gått några månader sedan vi slutade bo under samma tak och jag har haft tid att forma mina egna rutiner. Det mest sorgliga är att mitt liv knappt ändrat. Jag åker ännu runt med flickorna ensam, har min egen ekonomi o talar med mig själv om vad flickorna behöver för kläder eller annat. Med korten på borden kan man nog inte säga att vi levde ett gemensamt liv, det fanns inget vi. Det såg nog alla andra förutom jag. Hela situationen har ju också fått mig att analysera mina tidigare förhållanden. Jag har inte haft den där personen som jag kan berätta allting åt, planera mi...

Finns det något jag tycker att är tungt så är det att slita på familj o vänner. Jag löser dilemmat med att bearbeta svårigheter själv. På gott och ont. Det här innebär också att jag är mästare på att stänga ut människor i mitt liv. Den här helgen har handlat om att tänka på mig sj och ännu mer - Uppdatera två personer om hur jag mår. Så jag bokade in mig hos en vän, lets call him gymnasiebekant och drog iväg västerut utan större planer. Igår besökte jag mamma och blev överraskad med en rykande varm och supergod äppelkaka. Vi drack några koppar (läs muggar) kaffe och uppdaterade varandra om de största förändringarna i våra liv. Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till min mamma och trots att vi är så olika så har vi många livsupplevelser som är s...

Igår fick man igen lite nytt perspektiv på livet. Efter att motgång efter motgång droppade ner i min postlåda (läs inbox) sa jag åt min väninna att det är bara sjukdom eller döden som fattas. Fem minuter skickade min väninna att hennes dotter 3,5 år har gått bort. Orsak? Hjärnblödning. Chock. Jag är ännu idag stum och kan knappt föreställa mig situationen. Det värsta som kan hända föräldrar har de fått uppleva. Jag känner mig inte bara ledsen utan även skamsen över att jag tycker mina egna problem är så gigantiska. Dom är ju inte det. Egentligen. Det känns bara som att allting kommer på en gång och man inte hinner smälta dem eller tänka klart. Jag kan inte alltid hantera dem. Det är ju ändå saker som går att fixa ifall man bara orkar stå ut. Jag försöker föreställa mi...

Tystnad råder... tyst det är i huset.. Ja, bloggen har haft en riktigt ordentlig paus. Orsak? Jävligt stressig vår (mentalt tung) varpå vi malade oss igenom en ännu sämre sommar. Jag minns att jag otaliga ggr frågade mina vänner vad det är på fel på mig när jag inte kan njuta av livet. Jag borde ha varit on the top of the hill. Slutligen beslöt karn att ta ett drastiskt beslut för att komma ur dimman vi båda seglade i och nu håller vi på o skiljas. Tungt? Ack ja men samtidigt otroligt befriande. Första tanken var att jag misslyckats totalt. Nästa tanke? Bit fast i honom så mycket som jag bara kan. Resultat? Katastrof. Sedan föll jag in i "mitt liv är över" fasen. Nu? Well, jag klarar mig säkert. Jag passar på att göra allt jag glömt göra och vips känns världen lite bättre. Det är nästan som att man är sur på ...