Men men min bebis?
Det bästa beslutet jag tagit under hela min livstid är att tappa ner och i princip radera allting från min dag förutom mina döttrar. Sedan har jag sakta men säkert byggt upp relationen med vänner, dagis, jobbet, hemmet, allting som berör mig på något sätt. Jag har ännu många spännande personer jag ska ta upp kontakten med och upplevelser jag vill hinna med, men jag är betydligt mer harmonisk i kroppen. Det finns inte många måsten. Något som är så extremt viktigt med småbarn.
På tal om småbarn. Orsaken varför jag känner mig så otroligt skör idag är att min yngre dotter fyller 3. TRE ÅR! Liksom huxflux vart for den tiden?!? När den äldre fyllde tre var hon så otroligt goer och precis som sin syster är lillasyster minst lika rolig. Men när storasyster fyllde år fanns det ännu en bebis i huset. Nu slog det mig att lillasyster blir bara äldre och den söta bebisåldern är snart förbi. Nu börjar de vara stora flickor, som börjar kunna en hel del och man har djupare diskussioner med. Ändå känns det som om att jag inte hunnit med allt jag borde. Tusen frågor snurrar i huvudet. Har jag tagit dem tillräckligt till simhallen, är de för sena med att lära sig cykla, kommer de lära sig åka skidor innan skolan, har vi tillsammans åkt tillräckligt med rattkälke, har vi läst godnattsagor så att de har ett rikt ordförråd, har jag varit närvaren som mamma? Har vi besökt alla femtioelva barnparker, förstår dom att världen är stor, men samtidigt så lite? Det känns ju ibland som att det är så otroligt mycket man ska hinna lära och se med dessa små. Främst av allt oroar jag mig för ifall jag lärt dem att klara sig i livet.
Mina döttrar får utbilda sig till vad de vill, flytta dit där de känner sig hemma och gå i kläder de tycker passar dem, men jag hoppas att jag kommer att hinna ge dem tillräckligt med vägkost så att de aldrig känner sig ensamma, behöver oroa sig för ifall de klarar sig eller gråta tårar för att någon annan dömer dem för de de är. För fakta är att det alltid kommer att finnas mänskor som både är elaka eller ha attitydsproblem. Det kan jag inte ta bort, men jag kan lära mina flickor att stå på sig och inte bry sig. Något som är så mycket enklare sagt än gjort. Men nog har det ju blivit människa av mig också, fast mamma varit duktig och både snurrat eget företag samt uppfostrat oss.
Det är en kul och fin dag idag, men samtidigt känner jag mig otroligt vemodig. Är vår bebisålder liksom förbi nu?
MhFh
På tal om småbarn. Orsaken varför jag känner mig så otroligt skör idag är att min yngre dotter fyller 3. TRE ÅR! Liksom huxflux vart for den tiden?!? När den äldre fyllde tre var hon så otroligt goer och precis som sin syster är lillasyster minst lika rolig. Men när storasyster fyllde år fanns det ännu en bebis i huset. Nu slog det mig att lillasyster blir bara äldre och den söta bebisåldern är snart förbi. Nu börjar de vara stora flickor, som börjar kunna en hel del och man har djupare diskussioner med. Ändå känns det som om att jag inte hunnit med allt jag borde. Tusen frågor snurrar i huvudet. Har jag tagit dem tillräckligt till simhallen, är de för sena med att lära sig cykla, kommer de lära sig åka skidor innan skolan, har vi tillsammans åkt tillräckligt med rattkälke, har vi läst godnattsagor så att de har ett rikt ordförråd, har jag varit närvaren som mamma? Har vi besökt alla femtioelva barnparker, förstår dom att världen är stor, men samtidigt så lite? Det känns ju ibland som att det är så otroligt mycket man ska hinna lära och se med dessa små. Främst av allt oroar jag mig för ifall jag lärt dem att klara sig i livet.
Mina döttrar får utbilda sig till vad de vill, flytta dit där de känner sig hemma och gå i kläder de tycker passar dem, men jag hoppas att jag kommer att hinna ge dem tillräckligt med vägkost så att de aldrig känner sig ensamma, behöver oroa sig för ifall de klarar sig eller gråta tårar för att någon annan dömer dem för de de är. För fakta är att det alltid kommer att finnas mänskor som både är elaka eller ha attitydsproblem. Det kan jag inte ta bort, men jag kan lära mina flickor att stå på sig och inte bry sig. Något som är så mycket enklare sagt än gjort. Men nog har det ju blivit människa av mig också, fast mamma varit duktig och både snurrat eget företag samt uppfostrat oss.
Det är en kul och fin dag idag, men samtidigt känner jag mig otroligt vemodig. Är vår bebisålder liksom förbi nu?
MhFh
Kommentarer
Skicka en kommentar