Karriärsugen (läs utmattad) mamma, som gillar att pyssla och baka. Livsfilosof med många idéer. Energisk livsnjutare. Grubblare i allra högsta grad. Inredningsintresserad snåljåp. Städivrig mångsysslare.

lördag 13 maj 2017

När man inser sig vara bra på något helt oförväntat


Jag har saknat att åka kollektivt. Det där att måsta koppla av en stund från omvärlden och bara sitta. Doing nothing. Fundera. Reflektera. Kanske läsa. Kanske skriva.

Det är vår i luften. Alla är lite piggare, man kan lämna ytterjackan hemma och de extra kilona på magen gör sig ihågkomna och påminner om att det snart är strandväder. Det är flera cyklar i trafiken. Barnen trivs extra länge i parken.

Valborg, årets bästa helg - kom och gick. Vi spenderade den i bästa möjliga sällskap och gjorde det hela till en ordentlig barnfest. En liten minisemester på ett dygn gjorde gott. Både för mig och för barnen. Tänk att så lite som 100 ballonger ( för 6,95-,) kan sprida så mycket glädje. Både för barn och vuxna. Vi betedde ju oss som fem år igen. Vad är bättre än det liksom?

När klockan slog 18 la vi på televisionen och följde med firandet från Vårdbergsparken i Åbo. "Studenter, våren är här, Lägg på er mössorna". De magiska orden då man får lägga på den underligt symboliska mössan, trots att den egentligen inte har någon betydelse alls. För mig var gymnasietiden en pest med en mängd mänskor jag inte kom överens med. Det bästa jag dock fick med mig från gymnasietiden är en av mina bästa vänner jag kan vara förevigt tacksam för. Dessutom måste jag säga att vårt gymnasie hade ett väldigt bra kursutbud och det var både enkelt och smidigt att kombinera lite dittan och dattan. Traditionerna i det gymnasiet är nog bland de bästa i landet. *harkel harkel* Där hörde ni faktiskt en komplimang om mina gamla hemstad.

Det är i år tio år sedan vi fick den vita mössan. Tio år sedan jag också lämnade min hemstad. Sedan dess har jag bott där exakt en månad. En månad jag knappt nog vistades i staden för jag var konstant på vift i grannstaden.

Jag fick inbjudan till abi-klassträff här på våren och tyvärr visste jag nog direkt att jag inte kommer  att delta. Vi hade en väldigt brokig klass. Av 70 studenter var det färre än 30 som gick på dimissionsdagen tillsammans ut och äta. Ännu färre är det som kommer att delta i klassträffen. Vad kan jag säga. Det är synd. Samtidigt var nog alla mycket medvetna under gymnasietiden om att detta skulle bli fallet. Det verkar bara vara våra läraren som lever i någonslags idealvärld där vi tydligen kom överens.

Vår årskurs var som en perfekt Hollywood-film. Ni vet den där klassen med rookies, basebollkillarna, cheerleadingtjejerna, outcastgruppen, nördarna etc. Med ett undantag. De som uppfattades som både elaka och lite snobbiga har klarat sig helt bra ifall man räknar karriästrappan som en status för framgång. Jag är egentligen inte alls förvånad. De var väldigt målmedvetna redan då trots att ingen direkt skrev något bra resultat i studentskrivningarna. För andra var målet i livet att gifta sig, skaffa barn och bygga hus. Helt ok mål det också. Det var nog inte visionerna som urskiljde vår klass från andra klasser. Det var mera sättet att respektera varandra. Vårt största problem i årskursen var nog att acceptera att alla inte hade samma mål i livet och att en annan dröm inte var sämre än ens egen. Jag vet inte riktigt vad det berodde på men i vår grupp syntes det extra tydligt ifall man inte hade samma hobbyn eller tankesätt. Det var onormalt och på något sätt fel.

För många har livet blivit precis som de planerade det i gymnasiet för tio år sedan. Ifall dåtida jag skulle titta på mitt liv nu skulle jag säkert vara besviken på mig själv. Jag har inte gjort det karriärshoppet jag då tänkte mig göra, jag äger ett hus ja, men det är väl snarare bankens? Jag är varken gift eller förlovad, istället har jag hunnit skilja mig från barnens far. Jag har bearbetat tusen och femtioelva känslor påvägen och ibland har det kännats rent av bittert att livet inte tagit den vägen jag själv tänkt jag skulle ta. Idag är jag helt fine med detta. Jag har insett att ju mer jag planerar desto mer går det tvärtom. Därför har jag slutat planera.  Och slutligen. Vad har det för betydelse vad andra tycker och tänker eller hur bra karriär man gör? Är det ett småstadsfenomen att man endast ät duktigt ifall man sitter på en hög position i ett företag eller gift sig, skaffat barn och är välutbildad?

Trots att jag inte står där idag som jag någon gång planerade finns det något jag kan vara väldigt stolt över. Något oplanerat, oförberett och ganska utmanande. Det är mina barn. För nog är det ju ganska härligt att säga att jag är stolt över mina barn. De är ju världens bästa kids! Att inse att alla KAN faktiskte inte uppfostra sina barn eller ens tycka om sina barn fast de själv skaffat dem. Jag kanske inte är förman, världens bästa dotter eller gift, men jag är definitivt bra på att vara mamma.

MhFh


1 kommentar:

Bröllopssäsong

Nu lever vi bröllop ända ut i fingerspetsen. Hur mycket jag än gillar bröllop måste jag erkänna att en liten del av mig väntar på oktober. M...