Tinder

tudiltrelutt. You have a new Tinder-match. Varje gång den här lilla appen håller ljud blir man ju lite småvarm i kroppen och nyfiket funderar "jahaa vem är det då?". Speciellt ifall man inte varit in på dejtingssajten på en stund så är det alltid lika spännande och se vem som gillat en. 

Så ni kan tänka er besvikelsen när man öppnar Tinder och konstaterar "men vem fan är du då?" 

"- Inga minnen att jag gett dig ett hjärtat..."

Nä alltså riktigt så är det ju inte, men det händer ju sig nog att man ibland svepat åt höger utan att egentligen tänka för att ÄR jag intresserad av denna kar, dvs skulle han 1) kunna vara en plastpappa åt mina barn alt. 2) känner jag mig attraherad till denna man?. Här kanske jag borde inflika att jag dejtar en kille och därför inte aktivt söker någon match på tinder, det handlar mera om oskyldigt tidsfördriv en gång i månaden och därför är det faktiskt väldigt realistiskt att man helt enkelt glömmer bort vem man sett och gillat. Mao Boost. How many matches can I get.. 

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg handlar tinder väldigt mycket  om att hitta någon att snurra runt i lakanen med. Väldigt få män söker något seriöst och om de söker något mera verkar de flesta vara inställda på att allting ska gå väääääldigt långsamt. Man ska lära känna varandra, inte stressa, ses kanske en gång per två månader. Lets say. Känner mig som huvudpersonen i The Ugly Truth. Jag är här och nu och jag vill känna blixtkärlek, dedikera mig till förhållandet och gifta mig. Jag har en gräsligt lång bucketlist och söker min drömman. Stundvis skulle jag vilja skriva värsta romanen om mig själv och avslöja allt så att mannen kan med en snabb genomtitt fundera kan jag leva med detta eller inte och sedan satsa fullt ifall jag verkar intressant. Efter 28 år med mig själv känner jag ju till mina styrkor och svagheter. Jag har inget krav på att flytta ihop nästa vecka, men jag vill känna att mannen lägger ner MINST lika mycket tid och energi på att lära känna mig, se mig och vara en del av mitt liv. Jag är inte desperat, eller ja kanske lite, men jag har noll intresse av att bara flyta runt, flytta fram träffar och tala lite då och då. Mitt tidigare förhållande handlade väldigt mycket från hans sida om ointresse för att dela sitt liv med mig. Varför skulle jag välja en likadan man pånytt? Förtjänar inte jag att känna mig speciell och vara number one, THE one?

Talade innan jul med väninnan om det här om att varför män gifter sig med riktigt "knäppa" kvinns och jag, som varken är kräsen eller på lågenergi, står SINGEL. Hon konstaterade kort och gott att skulle jag nöja mig med den standarden skulle jag säkert vara gift. För sex år sedan skulle det här säkert stämma in. Då var jag varken intresserad av barn eller äktenskap, men med Radiokillen T började jag tro på  att jag sådär på riktigt hittat min livs kärlek och att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar. Att det var menat. Därför slog det ganska hårt också när han slutligen gav upp och lämnade förhållandet. När jag insåg att levde i en annorlunda verklighet än vad alla andra gjorde. Nu när jag försökt repa mig är ju törsten ännu större efter min livs kärlek. Kan andra få den borde väl jag också vara värd den. Det handlar inte heller om att försöka fixa mig själv eller att inte behöva vara ensam utan helt enkelt om att jag vill delvis dela mitt liv med någon. Kramas, berätta om hur min dag har varit, fråga honom en massa dumma frågor, laga god mat åt honom, strida om vad vi ska se på på tv... Hur vet man att man är redo för ett nytt förhållande då? Min bedömning är att kan man vara helt avslappnat i vardagen och bekväm med sitt liv, då är man redo för nya utmaningar. Jag kan dock inte riktigt lägga fingret på att är det jag som för desperat söker efter HONOM och därför skrämmer bort alla män eller söker jag efter något som är väldigt sällsynt. Tidigare har jag inte varit så kräsen och dejtat en bunt killar, men nu har jag ändrat min taktik och nöjer mig inte längre med vad som helst. Tiden får visa ifall jag skjutit mig själv i benet eller ifall det bär frukt till slut och jag finner mannen som är lika tokig och fartfylld som jag. Den som kan sätta 110 % på förhållandet och inte lever i rädsla att det kanske skiter på sig. Så vet ni någon ljuvlig, minst 180 cm lång, dedikerad, barnkär, händig, icke sockerberoende stilig man i åldern 26-34 så Here I am. Jag har bröllopsskorna och solisten färdig, nu behövs bara brudgummen.

MhFh