Idag har det varit en bra dag!

8 månader. Ja, ungefär så länge tog det innan jag kände en glimt av spontan eufori.  Lyckokänsla. En icke påtvingad emotion. Depression är nog att ta i, men det har varit en lång väg  till det jag kände idag. Lättnad. 

Stressen för jobbet fanns inte där. Ångesten av att jobba inom en kvinnodominerad bransch med skitprat och slavlön. Paniken för att "vara någon" innan jag fyller 30. Det berörde mig inte. Inte det minsta. 

Också uppskattningen för det jag gör här hemma har börjat ta form. Radiokillen T brukar säga att "mamma doonar och pysslar hela tiden". Jag har inte själv ansett mig göra nog. Nu vet jag att jag gör mer än förväntat. 

Problemet har aldrig varit sömnlösa nätter, kris i förhållandet eller gråtig dotter. Vi har det bättre än väl. Allt det där alla "varnade" mig för bor inte i detta hem. Nej, det var nog bara jag som lade mitt självförtroende på hatthyllan. Vi har haft det "så bra" att jag började tvivla på min egen förmåga att vara bra på något annat än att vara "mamma". 

Så idag när vi körde till svärmor med flickan började jag le när en av mina nuvarande favoritsånger spelade på radion. Jag sneglade i spegeln och såg att flickan klappade i takt med musiken. Solen sken och temperaturen visade -6 grader. Trots det hala föret var stunden helt perfekt. Jag kände mig i liv igen. 

MhFh