En vecka. Sedan rann energin ner i fötterna och det jag gör är går. Går, går, säljer och står. På morgonen tar det mig en timme två att stiga upp från sängen. Jag känner mig lat, trött, omotiverad, seg. Allt. Hela mitt liv har övergått till ett "jag får ingenting gjort"-läge. Jag skäms. Söndagen 24 juni. Dagen då jag senast så radiokillen T. I era öron låter det säkert helt fjantigt att jag inte klarar mig ensam i mindre än två veckor, men vi såg varandra så intensivt under maj och juni att jag bär på ett stort hål jag inte fått fyllt. Min motivation och min glädje räckte en vecka. Det normala det tar max innan vi ses igen och man får ny energi. Nu är vi redan inne på vecka två och jag börjar bli frustrerad. En ilska som jag inte har lyckats förvandla till effektivt användning av tid. Jag saknar hans leende. Hans skratt. Hans sporrande personlighet. Hur han lägger upp sitt hår i en liten knut. Hur han lägger armarna om mig och kramar om mig. Viskar i mitt öra att jag är f...
